14 astiska, arbetsvilliga deltagare. Somseminarieledareimponerade han med en oerhörd bredd i lärdomoch beläsenhet, icke endast inomhistoriens egentliga domäner, inräknat rättshistoria och idéhistoria, utan även inomgränsområdena, särskilt de filologiska. Under övningarna drev han först och främst en klar fixering av problemställningarna och en omutligt sträng källkritik med koncentration på textanalysen. Inget för undersökningen relevant källställe lämnades, förrän det slutgiltigt och entydigt tolkats eller dess genom tvetydighet eller oklarhet bristande källvärde ådagalagts. Hållfasthetsgraden av de grundstenar, som skulle bära upp konstruktionerna måste vara säkert fastställd. I sin kritik var han positivt uppmuntrande och som handledare alltid välvilligt hjälpsam. Men han hade också en stark känsla för varje forskares integritet och en utpräglad motvilja mot att i detalj dirigera lärjungarnas arbete. Hans eget fulländade språkliga mästerskap ställde höga formella krav på framställningen. Licentiatutbildningen syftade enligt Hjärnes uppfattning till att göra licentiaten kompetent att på egen hand utarbeta en doktorsavhandling, somi allt väsentligt skulle vara dennes eget verk. 1942 lämnade Georg Wittrock definitivt sin professur, och Erik Lönnroth blev hans efterträdare. Härigenom förbättrades Hjärnes situation avsevärt, och han fick ökade möjligheter till eget vetenskapligt arbete. Dessa utnyttjades också i hög grad, och under sitt sista decennium som professor kom han in i en period av stark vetenskaplig produktivitet, som avsatte en rad fullt utarbetade tryckta arbeten. Under åren 1945—1952 publicerade han sålunda ett tiotal skrifter av växlande omfång, som sammanlagt uppgår till över 700 trycksidor. Det märkliga med denna produktion är, att det icke var delar av den stora otryckta manuskriptmassan, som Hjärne nu började publicera. Det rör sig i stället till allra största delen om nyforskning. Skrifterna behandlar dock genomgående den äldre medeltidshistorien och det äldsta svenska samhället. I en del fall har de nära anknytning till eller utgår från de otryckta verken. Särskilt gäller detta de första större, inbördes nära sammanhängande studierna »Rod och runor» (HVUÅ 1946) och »Roden. Upphovet och namnet. Området och jarlen» (Namn och Bygd 1947). Här söker Hjärne med uppbåd av hela sin filologiska lärdom och källkritiska skärpa att fixera grunderna för det vetbara i Rodenproblemet. Hänvisningar ges till kompletteringar ur »Tolft och hundare» och »Bjärköarätt och ledungsrätt», vilka arbetens utgivning i noterna anges somnära förestående. Till de större skrifterna i denna produktion hör också »Från Alsnö till Sko» (HVUÅ 1951) och »Fornsvenska lagstadganden» (HVUÅ 1949—51), vilka likaledes har inre samband med varandra. Ett bärande huvudtema är här tesen omett under romerskrättsligt inflytande {lex quisquis) i svensk
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=