262 domare ävensom frändskapen mellan åländska och gotländska kyrkobyggnader och i det åländska ortnamnsskicket förmodade spår av bosättning söderifrån kunna ej anses avgörande. En liknande ordning i fråga om domarmyndigheten kan ha funnits även på andra håll och att den åländska bebyggelsen skulle närmare sammanhänga med den gotländska än med den upländska torde både av geografiska och språkliga skäl få anses orimligt. Att kolonialområden och utmarker ofta reliktartat bevara institutioner från tidiga skeden i de koloniserade eller åtminstone kulturellt ledande bygdernas utveckling är en välbekant företeelse; redan ur denna synpunkt torde tredingsdelningens förekomst på åtskilliga håll i sveabebyggelsens periferi få anses tala för att denna indelningstyp på den avlägsna tid, då utkantbygdernas äldsta skönjbara samhällsorganisation växte fram ännu var gängse i de bygder, som tidigt kommo att bilda kärnan i det framväxande sveaväldet. Dessa torde f.ö. själva, även bortsett från Trögd, förete vissa direkta spår av tredingsdelning. Härmed syftas icke i första hand på den från ett håll framkastade tanken, att de tre upländska folklanden skulle vara att uppfatta som enheter i en tredingsdelning, analog med den, som exempelvis kan iakttagas i Raumarike i Norge.Folklandsindelningens uppkomst och äldsta innebörd erbjuder ett synnerligen dunkelt problem. Vill man göra gällande att den är en tredingsdelning i egentlig mening, så kräves först och främst uppvisande av en högre enhet, som antingen uppdelats i folklanden eller bildats genom sammanslutning av dem under medveten tillämpning av tretalsprincipen. Denna enhet kunde ju i och för sig tänkas vara svearnas statsbildning norr om Mälaren som helt betraktad eller åtminstone en upländsk bygdeenhet. I senare fallet kommer man i strid med den gängse uppfattningen, enligt vilken ett enhetligt Upland ej funnits före Uplandslagens tid; häri ligger naturligtvis i och för sig ingen avgörande invändning. Men man skulle vidare önska ett uppvisande av att folklanden en gång varit någorlunda likvärdiga enheter; även denna fordran synes nämligen böra ställas på en tredingsdelning i egentlig mening. Här kan som en vägande motinstans anföras folklandens namn, Attundaland, Hundaland och Fiedbrundaland, vilka, såsom man framhållit, synas antyda att de ursprungligen äro sammanslutningar av respektive åtta, tio och fyra hund eller hundaren. Att folklandsdelningen vore sekundär i förhållande till hundindelningen behövde visserligen i och för sig ej tala emot den förras uppfattande som 146 144 M. Olsen, Hedenske Kultminder i norske Stedsnavne, 1, s. 284. Tengberg, Om den äldsta territoriella indelningen och förvaltningen i Sverige, 1, s. 10; Tunberg, Studier, s. 180; jfr H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden^ s. 156 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=