261 traktande av vad man känner om förhållandena i Trögd ej vara tilltalande. Det bör då framhållas, att en hypotes om en tidigare mera allmänt förekommande tredingsdelning i de upländska bygderna ej behöver byggas uteslutande på en generaliserande slutsats från tredingarna i Trögd. Förutom här har tredingsdelning kunnat påvisas i en rad av andra områden i sveabygdernas utkanter eller närmaste omgivning. Mindre vikt bör måhända då fästas vid de alltifrån 1300-talet i urkunderna omtalade tredingarna i Närke,somav flera forskare sannolikt med rätta ansetts representera detta landskaps äldsta indelning. Närke intager ju i mångt och mycket en mellanställning mellan de egentliga sveabygderna och götalandskapen och har sannolikt mottagit både befolkningstillskott och kulturinflytelser från båda hållen; tredingsdelning torde därför vara så gott som omöjligt. Mera otvetydiga vittnesbörd avgiva tredingarna i Dalarna,^"*^ omtalade i Dalalagen och urkunder från 1300-talet som en judiciell och administrativ huvudindelning av landskapet, i Helsingland och på Äland, där ifrågavarande indelning, även här både judiciell och administrativ, framträder i urkunder från 1400-talets förra hälft och äger bestånd ännu pä 1500-talet.Dalarnas och Helsinglands allra äldsta bebyggelse kan väl icke utan vidare karakteriseras som en kolonisation från de centrala sveabygderna vid Mälaren; den moderna arkeologiska forskningen har knappast bestyrkt denna uppfattning, som tidigare föreföll så gott som självklar. Däremot kan det knappast betvivlas, att dessa nordliga bygders fortsatta utveckling ägt rum under stark påverkan från svearna; rättsligt, organisatoriskt och i allmänhet kulturellt ha de vid medeltidens början i förhållande till Mälarbygderna en omisskännlig prägel av utmarker och kolonialland. I ett liknande samband med den åtminstone sedan yngre bronsåldern dominerande och centrala bebyggelsen i landet närmast norr om Mälaren har man sannolikt att tänka sig Dalarnas och Helsinglands befolkning redan under ganska tidiga förhistoriska skeden. Den åländska tredingsdelningen har man från finskt håll velat sätta i närmare samband med den gotländska än med den i sveabygderna uppträdande. Skälen för denna åsikt, den omständigheten, att de åländska tredingsdomarna, i likhet med vad fallet synes varit med de gutniska, omväxlat med varandra såsom landsOm dessa se Styffe, Skandinavien^, s. 302; H. Hildebrand, Svenska folket under hednatiden-, s. 166, n. 2; Tunberg, Studier, s. 48; Sahlgren, Se härom senast Wessén, Forntida gudsdyrkan i Östergötland, 2 (Medd. fr. Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1922), s. 35—40. 111 Styffe, Skandinavien'*, s. 324 f.; Tunberg, Studier, s. 136 f. Om dessa se ovan s. 98 f. Styffe, a.a.**, s. 407; "Voionmaa, Suomalaisia keskiajan tutkimuksia, s. 93 ff., Studier i Ålands medeltidshistoria (Finska fornminnesföreningens tidskrift, 27) s. ; J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen, 2, s. 366. att Uttala sig om ursprunget av dess 140 ir>9 140 143
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=