260 bortfallit genom flyttning av gränser, överföring till frälse eller på annat sätt. Att ledungsindelningen även i denna bygd en gång varit byggd på tolvtalet, bestyrkes av att beteckningen Wändes Tolfft levat kvar i traditioncn långt fram i nyare tid; den förekommer i en folklig nidvisa, vars upphovsmän år 1644 eftertryckligt näpstes på Vendels ting.^^'^ Måhända kunna här de båda tolftakyrkorna påvisas i Vendel och Tegelsmora; flera än dessa funnos ej under medeltiden i den egentliga Vendelbygden. Hamnornas fördelning dem emellan är ojämn, men med oföränderliga sockengränser lärer man knappast ha att räkna, och de ha måhända aldrig strängt anslutit sig till den världsliga indelningen. Av dessa förhållanden kan visserligen icke utan vidare dragas den slutsatsen, att även tredingsdelningen, vari tolfterna i Trögd äro organiskt inordnade, en gång funnits i dessa andra bygder. Såsom förut påpekats, äro tredingarna i Trögd sannolikt äldre än tolfterna; i motsats till tolfter och hamnor torde tredingarna ej äga ursprungligt samband med ledungsväsendet, endast längre fram, liksom fallet synes varit med de gutniska sjättingarna, tagits i anspråk för dess uppgifter. En tolftindelnmg kunde alltså i och för sig tänkas inordnad även i andra högre enheter än just tredingar. Redan vissa allmänna sannolikhetsskäl synas emellertid tala för att tolfterna, som i Uplandslagen endast lämnat spår i termen »tolftakyrka», stått i samband med en annan organisation av hundaret än den lagen direkt omtalar. Om tolfternas karaktär av ledungsindelning torde få anses ha tämligen goda skäl för sig, är det onekligen anmärkningsvärt, att de alls icke omtalas i lagens ledungsstadganden, som endast känna fjärdingar, åttingar och hamnor; detta tyder ganska bestämt på att de ej böra uppfattas som vare sig identiska med eller underavdelningar av fjärdingar eller åttingar. Rimligare synes vara, att de tillhört ett på lagens tid längesedan övergivet skede av ledungsväsendets utveckling, ett antagande, som också står i samklang med tolfternas sporadiska uppträdande i ortnamnen. Att för detta skede förmoda en direkt indelning av hundaret i tolfter kan i beVendels sockens dombok 1615—1645, utg. gen. N. Edling, s. 194: Per Persson i Exarby Skomakare hade dichtat een wisa om Lass Andersson i Brunby, sampt Hans Ersson Skreddare och warit medh att dichta samma wisa, och sungit wisan således. Lass Andersson i Wändes Tolfft, Togh bort een gumse för H. Lars folk han war ingen Raka han togh bort Per Pers taka han war så kringer, han plokade Erich Olofssons gymmer. Wart fördenskull Per Skomakare, och Hans Erssö skreddare, huardere saak 40 mr medan de honom inthet beuisa kunde, och lades 40 mr i wite den honö derföre förkastar och Lass Andersson aff Retten fri sagd. — Exarby och Brunby ligga båda i Vendels socken. Brunby i närheten av kyrkan, Exarby däremot i socknens norra ände, ej långt från gränsen till Tegelsmora. Kanske har »Vendels tolft» för niddiktaren från Exarby ej alldeles sammanfallit med Vendels socken inom dess nuvarande och väl även dåvarande gränser utan egentligen betecknat socknens huvudbygd kring kyrkan. Styffe, Skadinavien^, s. 364. 138 137 138
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=