259 hetens ursprungliga kärna var en rent personlig tjänsteprestation, medan ledungsskatten framgått dels ur en materiell biprestation till denna, provianteringsbesväret, dels ur en straffbot för försummad ledungstjänst. Båda voro lagda på hamnorna, och om deras fördelning inom dessa bekymrade sig säkerligen statsmakten från början föga, blott den fick, vad den krävde. Så till vida var fältet fritt för en jämlikhet, som kanske en gång i tiden motsvarats av en relativ likformighet i böndernas ekonomiska villkor och som det i varje fall låg i de förmögnares och därför starkares intresse att vidmakthålla. Annorlunda blev förhållandet, då staten lyckats lösgöra proviantutredningen från utkrävandet av tjänsteplikten, ledungslamen från dess straffrättsliga bakgrund och förvandla båda —möjligen i fördubblat omfång, ifall Uplandslagens fyra skepp törhända snarast äro kamerala skepp, som vid tidigare verkliga ledungsutbud motsvarats av Västmannalagens tvänne —till en årlig skatt. Det blev då av vikt för konungadömet att skapa garantier för att dess nya skatteanspråk kunde fullt ut realiseras och ej komme att i praxis delvis omintetgöras genom de fattigare böndernas ekonomiska oförmåga. Ett steg — svårt är att avgöra huru stort —- i denna riktning betecknar Uplandslagens regel för ledungsskatten. Lagens knappa ord torde lämna ännu ett vittnesbörd om regelns nyhet som allmänt upländsk rättssats. När det hävdas, att den skall tillämpas »över alla tre folklanden», är det svårt att tänka sig udden riktad endast eller ens i någon mån mot den undantagsställning, som det lilla Trögd ännu i nästa århundrade lyckades bevara i fråga om sättet för utgärdernas fördelning. Snarare ligger häri en antydan om att regeln ingår som ett led i den rättsutjämning mellan folklanden, som Uplandslagens tillkomst måste inneburit, och att den rent personella utgärdsfördelningens princip ännu intill lagens egen tid tillämpades åtminstone i något av folklanden. Allt talar således för att Trögds beskattningsregel en gång var hela Uplands, att den står kvar som en relikt från ett tidigare tillstånd med mera allmän utbredning. Något liknande torde gälla även om Trögds säregna indelning. Av tolfterna bevara ortnamnen spår även utanför Trögd; man finner sålunda Frostolpt i Simbohundare (Simtuna härad), Lundatolft i Seminghundra, Tolptakirkia i Tierps hundare.^^^ En indelning i tolv hamnor kan misstänkas i Vendel, av vars båda socknar Vendel i en skattelängd av 1312 visar sig bestå av sju hamnor,^^^ Tegelsmora ännu i 1543 års jordebok av fyra,^^® således tillsammans elva; en hamna kan ju under tidernas lopp Se ovan s. 227. DS III, 87—89. Styffe, Skandinavien^ s. 364, n. 1. Hamnorna voro Ackirbo, Grutubo, Karlaebo, Tonbo, Berghaby, Spithaby och Ketlinge. J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen, 1, s. 201. Hamnorna voro Skurla, Kyrkehamn, Nordanskog och Söderhamn. 135 136
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=