244 Av det anförda torde framgått, att antagandet av en betydelse ’obestämt högre antal’ hos germ, hund är obehövlig för förklaringen av de gotiska och västgermanska dekadbeteckningarna på -hund, resp. hund-, och att i själva verket förklaringen i vissa detaljer blir mera tillfredsställande om man i stället utgår från en betydelse av dels ’100’ dels ’120’. Härav följer naturligtvis också, att dessa dekadbeteckningar å sin sida ej lämna något stöd åt hypotesen om obestämd mängdbetydelse hos hund. Därav att elementet hund i vissa sannolikt analogiskt bildade räkneord snarast kan sägas hava den allmänna funktionen att uttrycka en större dekadkollektivitet kunna inga slutsatser dragas rörande betydelser hos det enkla hund, som falla utanför de aritmetiskt bestämda räkneordens område. Även om en betydelse av oräknad mängd kunnat med säkerhet uppvisas hos det germanska hund hade däremot icke frågan om den ursprungliga innebörden av den svenska indelningen i hund och hundaren varit avgjord. På sin höjd hade man kunnat anse den som svar på denna fråga framställda s.k. mängdteoriens möjlighet ådagalagd. Den motsatta möjligheten, att hund och hundare som indelningsenheter ytterst gå tillbaka på något numeriskt förhållande hade likafullt kvarstått orubbad, så visst som tillvaron av en exakt aritmetrisk betydelse hos hund är höjd över varje tvivel. Det har emellertid visat sig, att mängdteorien saknar ett betryggande språkligt underlag. Ett visst företräde torde därför tills vidare böra tillerkännas hypotesen om ett räknat hundratal som hundets och hundarets terminologiska princip.®® Under självklar reservation i fråga om resultatets ovisshet skall nu en inom området för sistnämnda hypotes »Die Haufentheorie ist eine Verlegenheitshypothese, die in demselben Momente fällt, wo es gelingt, fiir die Hundertschaft den Zusammenhang mit der Hundertzahl nachzuweisen», yttrar den tyske rättshistorikern S. Rietschel (Reallex. d. germ. Altertumsk., hrsg. von J. Hoops, 2, s. 572, art. Hundertschaft). Uttalandet saknar ej ett principiellt berättigande, fastän det i sin senare del onekligen synes nästan tautologiskt formulerat. Mot den av Rietschel företrädda åskådningen om »hundaret» (»Hundertschaft») såsom en samgermansk företeelse, som hos vitt skilda folk skulle äga en i grunden entydig förklaring, har man däremot all anledning att avgiva bestämd reservation. Denna åskådning är tills vidare ingenting annat än en apriorlstisk dogm, som på intet vis verkat befrämjande på utforskningen av de till sin uppkomst och historiska innebörd måhända mycket olikartade bildningar, som den tyska vetenskapen vant sig att sammanföra under termen »Hundertschaft». Den fördomsfria specialundersökningens väg torde här vara den enda framkomliga. I det följande skall uppmärksamheten uteslutande inriktas på det svenska »hundaret», naturligtvis med beaktande av sådana företeelser, som med någon historisk rimlighet kunna sättas i samband med detta. I fråga om de åsikter rörande svearnas hundare, som Rietschel i tidigare arbeten utvecklat och att döma av den citerade artikeln synes vidhålla, kan under instämmande i det väsentliga hänvisas till den av Sch'w^erin, , och Tunberg (Studier, s. 168—179, jfr äv. s. 162—165) framställda kritiken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=