243 antagas de parallella särskiljande uttrycken ''"twalif taihundé hund ’de tolv tiotalens hundrade’ och ''Haihun taihundé hund, ’de tio tiolatens hundrade’,®'^ av vilka det förra har sin motsvarighet i fe. hundtwelfti^, det senare i fe. hundtéonti^ (jfr got. fimf hundam taihuntéwjam, fvn. hundrad tirétt o. tolfrétt). Det delvis duodecimala storhundradets införande hade alltså lett till en viss vacklan i betydelsen av hund, så till vida som det utan att förlora sin karaktär av exakt räkneord blivit alternativt användbart för två olika talvärden; i följd härav hade det kommit att ingå i beteckningar för två av de största brukliga dekadkollektiviteterna. Då man nu kunde tala både om ett hund, som bestod av tio dekader och ett hund, som bestod av tolv dekader, bör det ej ha varit något långt steg till hund, bestående av nio eller elva, sju eller åtta dekader. Hund framstod m.a.o. ex analogia som ett i beteckningar för större dekadsamlingar överhuvudtaget användbart medel att uttrycka kollektiviteten. Man fick då nybildningarna got. niuntéhund, fe. hundni^onti^f, möjl. got. '"ainliftéhund, fe. hundendlufonti'^, got. sihuntéhund, fe. hundseofonti^, got. ahtautéhund, fe. hundeahtati^. Den ursprungliga utvecklingen med haplologisk reduktion av fonemet aihund behöver naturligtvis endast antagas i de båda »hundrade»-beteckningar, som bilda utgångspunkten. Man vinner genom denna modifikation av hypotesen en förklaring till att hund överhuvudtaget tillägges i dessa tiotalsbeteckningar. Hade dess betydelse här redan från början ej varit annat än ett ’obestämt hÖgre antal’, ’ett stor antal’, måste det ju te sig som ett skäligen onödigt påhäng. För övergången till ett nytt ord för ’dekad’ från och med ’60’ kunde möjligen vissa motstycken anföras från andra indoeuropeiska språk, men man förstår ej, varför icke '^sihun taihundeis skulle varit ett lika tillräckligt uttryck för ’70’ som saihs tigjus (fvn. sex tiger) för ’60’. Antager man däremot, att utgångspunkten för bildningstypen varit motsättningen mellan de båda »hundradena», det rent decimala och det delvis duodecimala, får hund i denna motsättning en rationell motivering, fastän dess betydelse i analogibildningarna försvagats till ett uttryck för dekadkollektivitet överhuvudtaget. För antagandet att utgångspunkten varit den nämnda motsättningen talar i viss män även, att dekadbeteckningarna på -hund, resp. hund-, såväl i gotiskan som i de västgermanska dialekterna äro begränsade till andra hälften av »storhundradet». Möjligen hava got. sihuntéhund etc. utträngt äldre ''^sihun tigjus etc. (jfr fvn. siau tiger etc.); fe. hundseofontig, etc. behövde då ej fattas som ombildade efter twenti^ etc. utan kunde vara kontaminationsformer av '"'^hundseofonta etc. och äldre '"'seofontis etc.®^ Ett got. "'twaliftéhund antages redan av J. Grimm, Kleinerc Schriften, 5, s. 216, Geschichte d. deutschen Sprache, s. 251 och J. Schmidt, a.a., s. 27. Denna tanke uttalas alternativt av v. Helten, a.a., s. 119.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=