242 antagandet att hund blivit anteponerat och i vissa fall elliptiskt utelämnat (fht. sibunzo).'^ Man har vid framställandet av den nu återgivna hypotesen ansett sig böra räkna med en betydelse ’obestämt högre antal’ hos germ, hund; ordagranna översättningen av de antagna '^sihun taihundc hund etc. har därför blivit ’ett (stort) antal av resp. 7, 8, 9 och 10 tiotal’. För den nämnda betydelsen av hund har hänvisats till den bevisning som i samband med behandlingen av den svenska hund-mÅe\n\n^en förebragts för åsikten att hund skulle använts som uttryck för ’obestämd mängd’. Men såsom ovan visats, kan denna bevisning ej anses övertygande. I själva verket torde antagandet av en obestämd mängdbetydelse hos hund ej vara behövlig för härledningen av sibuntchund ur ''sibun taihundc hund. Härför kräves endast, att hund varit ett ord som låtit sig användas för uttryckande av kollektiviteter av tiotal. Identiteten av germ, hund med lat. centum, gr. Exarov torde stå utom varje tvivel. För dessa ord antages allmänt en ieur. grundform ''kmtom ur ett ännu äldre ''^dhmtom, närbesläktat med dekm, ’10’. Som grundbetydelse hos ''^dhmtoyn antages ’dekad’; härur skulle betydelsen ’100’ redan i ieur. tid utvecklat sig genom att man vid ’dekad’ underförstått ’av dekader’.®° För denna åsikt talar, att de ur '‘'kmtSm utvecklade enkla orden i alla indoeuropeiska språk utom de germanska uteslutande föreligga i betydelsen ’100’.^^ Genom en utveckling, vars orsaker och förlopp icke blivit på tillfredsställande sätt klarlagda, synes emellertid det i urspråket för ’100’ använda ordet redan i urgermanskan kommit till användning jämväl för att uttrycka en kollektivitet av tolv dekader, det germanska »storhundradet».®- Spår av detta bruk ha nämligen kunnat konstateras från hela det germanska språkområdet; längst och starkast har det som bekant fortlevat hos de nordgermanska folken. Att den ieur. betydelsen ’100’ redan från början gått helt förlorad hos germanerna, är emellertid knappast sannolikt. För så vitt den åtminstone till en tid fortlevat vid sidan av den nya betydelsen ’120’ bör ett behov inställt sig att i vissa fall, då det ej av rent sakliga omständigheter utan vidare framgick, vilketdera ’hundradet’ som åsyftas, kunna tydligt angiva detta.®^ Under denna förutsättning kunna för gotiskan V. Friesen, l.c. Brugmann—Delbruck, Grundriss 2: 2. Jfr V. Helten, a.a., s. 119. Om »storhundradet» sc bl.a. Holtzmaxn, Uber das deutsche Duodccimalsystem (Germania, 1, s. 217 f.). Das Grosshundert bei den Gothen (Germania, 2, s. 424 f.); ScH.MiDT, a.a., s. 24 ff.; W. Streitberg, Urgerm. Grammatik, s. 222; O. Schrader, Reallexikon, Kluge, Urgermanisch, s. , Deutsche Sprachgeschichte, s. 68. Jfr J. ScH.MiDT, a.a., s. 30, 33; v. FIelten, a.a., s. 119. I det följande göres ett försök att förbinda en från Schmidt och v. Helten hämtad tanke med v. Friesens hypotes.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=