240 utredning, där de olika förklaringsförsöken prövas och vägas mot varandra, föreligger hittills icke. Så länge läget är sådant, torde det vara riktigast att avhålla sig från alla med stöd av en av de framlagda etymologierna dragna slutsatser rörande det germanska hund och dess betydelsefunktioner i våra fornspråk. De i samband med diskussionen av hund-måe\n\n^en anförda argumenten för en »obestämd mängdbetydelse» hos ordet hund äro härmed genomgångna. Av stort intresse för frågan om en sådan betydelse förefunnits är emellertid ett förhållande, som hittills icke blivit berört i detta sammanhang. Hund ingår sannolikt i vissa gotiska och säkert i vissa fornengclska räkneord, som icke beteckna ’hundra’. På gotiska finnas sålunda sihuntéhund, ’70’, ahtautéhund, ’80’, niuntéhund, ’90’, taihuntchund, ’100’. Enligt en åsikt äro dessa ord att uppfatta som sibun-téhund o.s.v., där tehund vore en bildning med förlängd rotvokal, en s.k. vrddhi-bildning, och avledning på -o- till ieur. dehmti, ’tiotal’.^^ Vore detta riktigt, skulle ifrågavarande gotiska räkneord tydligen sakna intresse för frågan om betydelsen av germ. hund. Den anförda åsikten har emellertid mött bl.a. den vägande invändningen, att de gotiska formerna icke böra skiljas från vissa motsvarande västgermanska, av vilka de klaraste äro fe. hundseofonti^, ’70’, hundeahtati^, ’80’, hundni^onti^, ’90’, hundtéonti^, ’100’.®^ I dessa anses -seofonti^ o.s.v. vara ombildning av ett äldre -seofonta o.s.v. efter t^a:enti'^ o.s.v.;**® jfr fht. sihunzo o.s.v., fit. antsibunta^~ o.s.v. Flertalet forskare uppfatta därför numera got. sibuntéhund o.s.v. somsibuntc-hund^^ Svårigheten gäller då närmast förklaringen av sibunte- o.s.v. Från ett håll har detta uppfattats som plur. gen. av urg. sibunt- o.s.v.; d.v.s. en rad av med två frågetecken och yttrar: »das wort ist aller wahrscheinlichkeit nach fiugr.» En finskugrisk etymologisk förklaring har senast framlagts av H. Paasonen, Kielellisiä lisiä suomalaisten sivistyshistoriaan (Suomi 3, 13 [1896]), s. 15 f. H. Ojansuu yttrar sig i sina arbeten Suomalaista paikannimitutkimusta, s. 205 och Satakunnan nimestä (Hist. Aikakauskirja 1918), s. 100 icke närmare om etymologien av fi. -kunta men hänvisar på denna punkt till Setäläs Bibliogr. Verz. Så bl.a. Johannes Schmidt, Die Urheimath der indogermanen und das europäische Zahlsystem, s. 26 f. Brugmann—Delbruck, Grundriss d. vergleich. Gram. d. indogerm. Sprachen 2: 2, s. 36; O. v. Friesen, Rökstenen, s. 144; jfr även W. van Helten, Zum germanischen Zahlwort (Indogerm. Forschungen, 18), s. 118 ff. Brugmann, Morphol. Untersuchungen, 5, s. ; Brugm.^nn—Delbruck, Grundriss, 2: 2, s. 35 f.; v. Friesen, l.c.; jfr v. Helten, a.a., s. 119. ®' Ant- i de fit. formerna förklaras vanligen med J. Grimm, Gesch. d. deutschen Sprache, s. 252 som identiskt med hund (svagtonsform). J. Schmidt, a.a., s. 36; BrugMANN, Morph. Unters., 5, s. ; Brugm.^nn—Delbruck, l.c.-, v. Friesen, l.c. Avvikande v. Helten, l.c. {y>ant- aus '’•'anda-, das in grammatischen Wechsel steht zu aind. antas, ’Ende’, ’Grenze’»). Så Brugmann, Brugmann—Delbruck, v. Helten, v. Friesen, ll.ee.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=