238 form för räkneordet och ortnamnselementet hundP I denna etymologi har man velat finna ett synnerligen starkt stöd för antagandet av en allmän mängdbetydelse hos detta hund. Till lånordshypotesen har man fogat det under förutsättning av dennas riktighet ganska sannolika antagandet, att lånet av de finska folken hämtats från skandinaverna, och man har sedan gått vidare till slutsatser rörande ordets innebörd i det långivande språket. Användningen av ordelementen kuyita och kond i finskan och estninskan ha således fått avgiva de definitiva bevisen för satserna, »att det skandinaviska hund vid tiden för ordets upptagande som lånord ägt en allmän kollektiv betydelse», »att det i denna betydelse varit synnerligen vanligt», att det »kunnat begagnas i ett flertal olika ställningar, alltid givande uttryck åt en föreställning om ’helhet’, ’massa’, O.S.V.», att det bl.a. även ägt den »speciella funktionen som ’personellt mängdbegrepp’, d.v.s. som beteckning för en skara, en mängd af personer, sammanslutna i ett eller annat syfte». De talrika exemplen (från finskan och estniskan) av sistnämnda art ha förklarats utvisa, »att en dylik betydelse är direkt med ordet lånad och sålunda ursprunglig»; och de anförda ortnamnen från Finland och östersjöprovinserna förmenas slutligen intyga att detta »personliga mängdbegrepp» — tydligen fortfarande i det långivande skandinaviska språket — »öfvergått från att åsyfta en grupp af människor till att beteckna det af dem bebodda territoriet», »fått en betydelse af landområde».*’® Därmed har också frågan om den svenska ^«wd-indelningens ursprungliga innebörd ansetts avgjord.®* Vissa erinringar torde här vara på sin plats. Just den vidsträckta användningen av elementen -kunta och -kond i finskan och estninskan är ägnad att mana till försiktighet. De tillhöra i nämnda språk de vanligaste hjälpmedlen för uttryckande av kollektivitet och föreligga som sådana i talrika förbindelser med ordmaterial, som till allra största delen icke anses lånat från germanskt håll, till mycket stor del överhuvudtaget icke anses lånat. Som specialfall av denna deras funktion ter sig deras uppträdande i vissa ortnamn. Icke i ett enda fall har det blivit uppvisat, att dessa ortnamn som sådana utgöra germanska lån; så vitt känt har ett Karsten, Kunta (Virittäjä 1906), s. 89 ff., Zur Frage nach den »gothischen» Lehnwörtern im Finnischen (Indogerm. Forschungen, 22), s. 293, Germ.-finn. Lehnwortstudien, s. 142 f. Asikten lär tidigare vara framställd av H. Vendell i den mig icke tillgängliga skriften Om den svenska bosättningen i Finland (Pennibibliotek utg. af nylänningar. Ny följd, 3), s. 6 (se Setälä, Bibliogr. Verzeichnis [Finn.-ugr. Forsch., 13], s. 393). Tunberg, a.a., s. 189. Tunberg yttrar härom (a.a., s. 189 f.): »Som af den föregåennde framställningen lätt inses, bereder detta spörsmål ej längre några som helst svårigheter. Man kan i själfva verket helt enkelt säga, att med indragande i diskussionen af det ofvan samlade materialet är problemet utan vidare löst.» 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=