235 auvaoqpoc; m.fl.). Det förklaras emellertid också som identiskt med räkneordet himd,*~ en härledning, som åtminstone för vissa fall ej saknar sannolikhet. En dylik användning av räkneord som allmänt förstärkande element i sammansättningar saknar ej motstycken i andra språk; här må blott erinras om grek, TQiyÉQcov, ’mycket gammal’, xpitd^og, ’mycket olycklig’, lat. trifur, ’ärketjuv’, trifurcifer, ’ärkeskälm’, triparcus, ’mycket snål’, ty. hundertschön, tausendkunstler. Det sist anförda ordet står kanske till betydelsen närmare en annan grupp, där räkneordets rent numeriska betydelse tydligare framträder, till stor del bestående av adjektiv och substantiv, som beteckna djur och växter, hos vilka likartade delar förekomma i stort antal, t.ex. lat. centigranius^ ’hundrakornig’ (om ett slags vete), centifolius, ’hundrabladig’ (om en rosart), centipeda, centipes, centiimcapita, millefolius, millepeda, ty, tausendbein, -fuss, möjl. även tausendschönchen. Det behöver ej påpekas, huru nära dylika ord stå räkneordens användning i »emfatiska» och »hyperboliska» talesätt; i själva verket falla de in under samma kategori som dessa och ha liksom de sina närmaste sidostycken i ännu mera bokstavligt numeriska uttryck om diktade företeelser: lat. centiceps (Cerberus), centimanus (Gyges, Typhoeus), centumgeminus (Briareus; även om Thebse), grek. éxaxoyxécfaXog, éxaxoyxecp, éxaxoujtuXog m.fl. i samma eller liknande användningar. Det torde kunna starkt ifrågasättas, omicke de med hund- sammansatta nordiska adjektiven, för så vitt förleden verkligen är hund, ’centum’, ha sin utgångspunkt i fall, där ett talbegrepp i emfatisk användning förelegat, t.ex. just hund-margr. Den fortsatta utvecklingen av hund- till ett även rent kvalitativt förstärkande prefix kan alltför väl ha ägt rum genom den ursprungliga betydelsens förbleknande i dylika sammansättningar, särskilt sedan det osammansatta räkneordet hund tidigt kommit ur bruk och ersatts av hundrap; prefixets överförande till nya områden kunde därefter utan svårighet äga rum. Att ur dessa adjektivsammansättningar abstrahera fram en utanför de emfatiska och, såsom förut framhållits, egentligen icke kollektivitet utan pluralitet gällande uttryckssättens område gängse betydelse av ’obestämd mängd’ hos det enkla hund synes tämligen vågat. Med en viss förvåning finner man som bevis för hypotesen om hund såsom »allmänt mängdbegrepp» åberopade sådana i de moderna nordiska språken förekommande uttryck som de svenska »det var en hund till — att vara stor», »det var en hund till — att vara tung» och de norska »det var Hund till Kulde», »d’er Hund til Sekk so tung».^® Att användningen av ordet hund i dylika uttryck »endast på detta sätt kan förklaras» är dock ett påstående, för vilket man svårligen kan räkna på obetingat Så Cleasby—ViGFÖssoN, An Iceland.—cngl. dictionary, s. 292 s.v. hund-; Tunberg, a.a., s. 184. Tunberg, a.a., s. 185.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=