233 starkt affektbetonadc; från denna regel, som kan kontrolleras genom en granskning av de vidlyftigare exempelsamlingar, som här ej kunnat fullständigt återgivas, utgör »det dagliga samtalsspråket»'*^ intet undantag, när det låter oss klaga över att ha nödgats upprepa en tillsägelse »hundra gånger» eller visa vår erkänsla med ett »tusen tack». Varje själstillstånd av högre spänning eller lyftning tenderar mot ett emfatiskt språkligt uttryckssätt, och till de mest framträdande egenheterna hos den språkliga emfasen hör det instinktiva gripandet efter konkreta, innehållstunga, färgrika ord och ratandet av de allmänna och vaga. Skalden, talaren, den livlige eller upprörde berättaren föredraga »varg och björn» framför »rovdjur», »guld och silver» framför »ädla metaller», »judar och greker» framför »olika trosbekännare», »fransmän och tyskar» framför »de stora kulturfolken», »hundra» och »tusen» framför »många» eller »ett stort antal». Man missförstår dem, om man tror, att de icke mena, vad de säga: det individualiserande ordet, det exakta talet har för den stegrade inbillningsverksamheten åtminstone momentant ett subjektivt sanningsvärde. Naturligtvis är man icke därför skyldig att blint tro dem på deras ord: den stilistiska analysen är i sin fulla rätt, om den efteråt reducerar dem till »hyperboler», »poetisk överdrift» eller rent av »retoriska förlöpningar». Vad särskilt de s.k. »rundtalen» i de emfatiska stilarterna beträffar, har man knappast rätt att hos den som använder dem förutsätta medvetenhet om andra betydelser än de exakta; det är i varje fall dessa som dominera den nyskapande språkliga fantasien, och talet omoegentliga och sekundära användningar blir fullt på sin plats, då uttrycken nått en viss grad av slitning och banalitet. Det psykologiska förloppet vid deras uppkomst torde vara ganska närbesläktat med det, som låter myten och sagan tala om hydrans hundra huvud, Argus’ hundra ögon, Theboes hundra portar. Naturligtvis bör det erkännas, att en konventionell användning av ursprungligen affektbetonadc fraser, i vilka stora tal ingå, kan leda till ett mer eller mindre fullständigt förbleknande av räkneordens exakta betydelse i vissa förbindelser. Konkretionen, den subjektiva bokstavligheten torde stå i direkt förhållande till uttryckets känslovärde, och vid månget »tusen tack» är detta utan tvivel reducerat till ett minimum. Ett intressant exempel på konventionellt bruk av ett exakt tal för att beteckna blott och bart talrikhet erbjuder det latinska sexcenti. Det kan emellertid ej betvivlas, att detta språkbruk uppkommit under samma förutsättningar, som i allmänhet framkalla ett emfatiskt bruk av stora tal, och det bör observeras, att sexcenti i denna mening undantagslöst användes för att beteckna talrikhet, d.v.s. ett betydande flertal och vanligen förekommer i attributiv ställning; en betydelseutveckling, variTunberg, a.a., s. 184.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=