231 förut framhållits, att åtminstone det fyraskeppshundare, som föreligger i Uplandslagen sannolikt är en mycket oursprunglig företeelse. De upländska hundaresåttingarna avslöja sig ganska tydligt som arvtagare av fjärdingarna inom de två skeppslag, utöver vilka det västmanländska hundarets utveckling aldrig nått. Och hundarets egen fjärdingsdelning i båda lagarna kan åtminstone tolkas som spår av ett ursprungligt ettskeppshundare. Men även om utvecklingen inom de ledungsdistrikt, som i våra medeltida källor kallas »hundaren», och i vilkas namn ordet hund i åtskilliga fall ingår, varit den nu antydda, är det ej sagt, att deras områden sammanfalla med dem, på vilka termen hundari eller kanske snarare hund i sin äldsta och egentligaste mening som territorialbeteckning först komtill användning. Organisationen kan redan i förhistorisk tid ha undergått omregleringar, som för alltid undandraga sig vår kännedom eller om vilka på sin höjd tveksamma förmodanden äro möjliga. Den möjligheten återstår nog trots allt, att nyckeln till »hundets» och därmed även »hundarets» yttersta hemlighet på ett eller annat sätt ligger dold i »tolften», fastän rätta användningen av denna nyckel kanske för alltid gått förlorad. Att termen hund, varav hundari endast synes vara en modifikation, vare sig den uppkommit genom sammansättning eller avledning,^® från början blott varit en obestämd mängdbeteckning, är ett antagande, som ingalunda kan anses bevisat.^** Det är minst lika möjligt, att den en gång åsyftat ett verkligt räknat hundrade, vare sig tircett eller tolfrcett. Om den upländska tolftens tolkning som en på ledungsmanskapets antal grundad rent numerisk beteckning för en underavdelning av hundaret får anses äga någon sannolikhet, ligger däri ett nytt stöd låt vara osäkert, för åsikten, att frågan om hundets och hundarets förklaring i samma eller en liknande riktning alltjämt bör hållas öppen. Det torde vara skäl att något närmare granska de bevis, som blivit anförda för åsikten att användningen av ordet hund såsom beteckning på svealandskapens bygdeenheter vilar på en »obestämd, kollektiv betydelse», »en allmän betydelse av ’massa, mängd’»hos nämnda ord. I första rummet har man hänvisat till »ett inom de flesta språk synnerligen vanligt förhållande, att ett talbegrepp, som tjänar att uttrycka ett högre tal, äfvenså användes som allmänt kollektiv- och mängdbegrepp». »Beteckningen för talet ’hundra’ uppträder sålunda ofta», heter det vidare, »som uttryck för ett flertal utan hänsyn till någon numerisk begränsning. Exempel kunna hämtas i öfverväldigande antal från såväl äldre som yngre språk.» Några exempel anföras emellertid icke utan ersättas av en allmän hänvisning till välkända lexikaliska arbeten sådana som Thesaurus linguce , Sandström, Jfr Tunberg, Studier, s. 40 Tunberg, Studier, s. 183.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=