229 Härtill kommer en annan sak. De stadganden i Uplandslagen, som omtala »tolftakyrka» känna endast denna och »hundareskyrka» som de båda huvudslag av kyrkor, för vilka bestämmelser rörande till prästens underhåll anslagen jord voro nödiga. Skall »tolftakyrka» i detta sammanhang betyda »bykyrka» förutsätter detta som en allmän företeelse, att bönderna inom ett vanligt byalag slogo sig samman om en egen kyrka. Något sådant kan möjligen tänkas i det tidigt kristnade Västergötland med dess mer än 500 kyrkor under den äldre medeltiden dock finner man just i det nyss berörda västgötska stadgandet, att det endast i det fall, att äganderätten till byns jord ligger i en enda mans hand, som kännetecken på att den är »fullby», utom det även eljes fordrade minimiantalet »boende män», kräves att där finnes kyrka. Att även i Upland rika storbönder ibland reste egna kyrkor på sina gods är ej osannoliktmen att mindre bönder mera allmänt skulle förenat sig om kyrkobygge byavis får knappast stöd av vad man vet om socknarnas talrikhet och fördelning i medeltidens Upland.'^^ Allra minst är det troligt under förutsättning, att byn i regel haft tolv bofasta män. I Uplandslagens kyrkobalk finnes ett stadgande, som snarast tyder på en åtskilligt större vanlig folkmängd i socknen. Biskopens gengärd vid kyrkoinvigning kan av socknebönderna avlösas med tolv marker, om de äro flera än trettio, med åtta, om de äro färre.^*" Att döma härav skulle bondetalet i socknarna i allmänhet ha växlat omkring 30, men, om man vågar draga någon slutsats av förhållandet mellan avgifterna i olika fall, endast undantagsvis varit lägre än 20. Man kunde visserligen uppfatta »tolftakyrka» som ’kyrka för (några) byar’ men tolfpta: {toljftce) kirkia kan likaväl representera ett äldre ''"‘'tolftakirkia,^'^ och analogien med hundceriskirkia talar närmast för detta. I termen »hundareskyrka» framträder en i alla de tre skandinaviska rikena iakttagen företeelse, den kyrkliga organisationens anslutning till äldre offentligrättsliga indelningar av världsligt slag. Från Danmark känner man sålunda »häradskyrka» och »fjärdingskyrka», från Norge »fylkeskyrkor», på vissa håll kallade »huvudkyrkor» och i Viken i verkligheten motsvarande halvfylkeskyrkor, vidare tredingskyrkor (i Eidsivatingslagen, även de betecknade som »huvudkyrkor»), »fjärdingskyrkor» och »åttingsS3 Jfr H. ScHucKS förmodan (Sv. folkets hist. 1:1, s. 350 f.), att den ursprungliga tillkomsten av Täby och Valentuna sockenkyrkor kunde vara att tillskriva den från runstenar kände (se v. Friesen, Upplands runstenar, s. 49 ff.) jorddrotten Jarlabanke. Jfr Styffe, Skandinavien'*, s. 348—386. UL KkB IIII pr: Nu purw höndxr kirkiu wighix lata. pa aghu per bisktipi bup fa. hiskupter a per kumx. ok kirkiu wighix. — böndier skulu gengiicrp gen hanum giörte. lellr tolff markxr. hwat böndier hicldier wiliie. icn böndier lern fheri .i. sokn. nen pnetighi. teru per feri. icn prxtighi. pa giwin pe attie markier. **^ Noreen, Aschw. Gr. § 321, 2 a).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=