228 det ordinära antalet ’bofasta män’ i en dylik by borde vara en hel tolft» och med stöd härav tänkt sig, att »tolft» i vissa trakter kan »hafva öfvergått till att betyda ’by’, nämligen ’fullby’, en by af större omfattning». Slutsatsen blir, att i Uplandslagen med »tolftakyrkor» i motsats till »hundareskyrkor» endast skulle »afses ’bykyrkor’ i motsats till de förnämligare hufvudkyrkorna vid hundarenas medelpunkter».'^^ Att från ett jordrättsligt stadgande i västgötarätt hämta förklaringen till en upländsk kyrkorättslig företeelse är i och för sig ej utan risk. Oavsett detta föreligger i verkligheten icke i det västgötska stadgandet något som helst stöd för antagandet om en betydelseutveckling, varigenom »tolft» skulle kommit att beteckna ’by’. Därur kan i fråga om bondetal eller mantal i by med rätta endast dragas den slutsats, att detta tal för olika byar i Västergötland var växlande, att man emellertid med hänsyn till den olika rättsställning, som i visst avseende tillkom enstaka gård {porp) och den av flera samboende jordbrukare bestående bebyggelse, som kallades »by» funnits behov av en nedre gräns för storleken av sådan by, ät vilken företrädesrätt framför enstaka gård ansågs skäligen böra tillerkännas, att denna gräns dragits vid ett minimiantal av sex särskilda samboende brukare, och att man för by av denna storlek eller större och med därvid bundet företräde framför »torp» skapat termen »fullby». Till en förmodan om tolv bofasta män som något slags normaltal för by gives här ej minsta berättigande, vare sig för Västergötland eller något annat rättsområde. I själva verket får föreställningen om en på ett dylikt »ordinärt» antal grundad numerisk beteckning för byn någon rimlig mening endast i samband med en uppfattning av den nordiska bosättningen som ett på en gång skeende, militärt eller överhuvudtaget samlat besittningstagande av jorden jämte dess omedelbart därpå följande utskiftning på numeriskt bestämda underavdelningar av folket. Mot detta betraktelsesätt har emellertid en förintande kritik riktats,^- och det torde numera allmänt vara övergivet. Tänker man sig åter den bebyggelsehistoriska utvecklingen i överensstämmelse med arkeologiens och ortnamnsforskningens vittnesbörd som ett odlingens framträngande steg för steg, under starkare utnyttjande av gammal bygd och rödjande av ny, i mån av befolkningens olika tillväxt i olika trakter och i samband med skiftande ekonomiska och naturliga villkor, blir det svårt att förstå, huru ett numeriskt uttryck för en »ordinär» bosättning i by skulle kunnat uppkomma. sinni tylft gangx bipi sua sxr gud holl ok uattum sinum. at hyr. ptenni havir varit fullbyr bapi i hepnu ok kristnu. ok py a han iamnx vitu vip by pin at laghmale. A. en mapper alhen by xr kiurkix .i. ok half [0‘V^] boxndx mannx. pa ma uitx han til fulz byxr. —Jfr II VgL JB XXXVI. Tunberg, a.a., s. 177 f. Tunberg, a.a., s. 168—172.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=