226 ju tänka sig en jämn förbrukning inom skeppsbesättningens båda hälfter. En uträkning, som uttryckligen gäller sveit påträffas visserligen ingenstädes; däremot föreligger i regeln för forn vistataka en uträkning, som gäller halv månad och »tolft», I rikslagstiftningen står denna regel som ett mått på innebörden av den äldre rätt i fråga om uppbörd och leverans av ledungsproviant, till vilken ett förut anfört yngre stadgande avser att utgöra en, vad det effektiva kosthållet beträffar, likvärdig motsvarighet. I denna användning ligger emellertid ingen förklaring till att uträkningen just gäller halv månad; däremot har den häri en påtaglig beröringspunkt med stadgandena om rätt till hemfärdoch strandhugg. Den förmodan ligger då rätt nära, att den gamla uträkning, som i de yngre lagarna anföres som uttryck för »gammal proviantuppbörd» ej blott tillhör samma utvecklingsskede av Gulatingsrättens ledungsväsen som dess strandhuggsstadgande utan står i det närmaste samband med detta och i själva verket är identisk med den uträkning, som det rimligen torde ha föranlett. Av denna förmodan följer emellertid som konsekvens antagandet, att sveit och »tolft» åtminstone ursprungligen varit samma sak, eller med andra ord, att på ett visst stadium tolv man normalt utgjort halv besättning å ledungsskepp inom Gulatingslagens område.-^ På en ny väg skulle vi då ha kommit tillbaka till samma gamla normalstorlek för ledungsskeppet, varom vi tidigare trott oss finna ett indirekt vittnesbörd i Gulatingslagens stadgande omprettånsessa som minsta tillåtna fartygsklass och varom vissa antydningar synas föreligga även i danska och gutniska källor.^^ Att den gamla uträkningen av proviantmängden för halv månad och »tolft» ej upptagits i den redaktion av Gulatingslagen, som vi äga helt i behåll, torde kunna förklaras därmed, att den ej längre ägde samma praktiska intresse, sedan antalet man inom halv skeppsbesättning kommit att överI Egilssagan finnas ett par notiser, som tyda på, att 12 man räknades som normalt antal eller åtminstone minimiantal för sveit. Den ena gäller Torolfs och Egils handelsoch vikingafärd till Kurland. Efter köpfridens uppsägande börja de härja. Einn dag laugön l>eir at vid äar os einn mikinn, enda var par mork mikil. peir reÖu par til vppgpngu, ok var skipt i sveiter .xij. monnum saman. Mot kvällen låter Torolf blåsa till återtåg. En er korolfr var ofan kominn, var Egill eigi kominn — . Egill hafpi gengit yfer skoginn ok .xij. men med honum — — —. (K. 44, Egils S. Skallagrimss., ed. F. JonsSON, s. 140). Det kan åtminstone ifrågasättas, om ej sagan tänker sig, att de båda hövdingarna haft med sig var sin hälft av manskapet; i det föregående berättas, att de företogo färden på »ett stort långskepp». — Den andra uppgiften finnes i berättelsen om den dansk-skotske konungen Olof rödes härtåg till England. Sändemän från konung .iEithelstan (Aöalsteinn) säga till Olof, at Adalsteinn vill gefa — — — til hlutskiptiss lidi Öldfs konungs skilling manni huerjum frjdlsbornum, en mork sueitarhofdingja huerjum peim, rédi .xij. monnum eda fleirum, en mork gullz hirdstjåra huerjum, en .V. merkr gullz jarli huerjum. (K. 52. Anf. ed., s. 163.) Ehuru det ej säges, att Olof kommit sjöledes, är det väl ej omöjligt, att sagan tänker sig en ledungsindelning. Se ovan s. 108 f., 115.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=