220 institut torde även antydas av att bestämmelsen härom i den äldre lagen anträffas mellan stadganden om manskaps eller styremans desertering och om rättsverkningar av styremans tillåtelse åt enskild man att lämna skeppet.^® Både det föregående och det efterföljande stadgandet röra ansvar vid befälhavares eller manskaps lämnande av skeppet {leypa el. ganga af skipi), och stå så till vida i närmare samband inbördes än med förbudet att vid proviantknapphet hålla ledungen kvar ute, vilket tydligen innebär rätt till hemfärd å skeppet i ty fall. Sistnämnda stadgande gör därför intryck av ett senare inskott, som ej funnit fullt tillfredsställande plats. Själva olikheten i metoden för proviantknapphetens avgivande — i strandhuggsstadgandet med hänsyn till sveitir, i hemfärdsstadgandet med hänsyn till »varje man» (maör) tyder i sin mån på att vi här ha att göra med bestämmelser av olika ålder. Även i strandhuggsstadgandet borde ju den maximimängd, som där avses, kunnat uttryckas enligt den i hemfärdsstadgandet använda metoden, om denna metod varit bruklig, då det förra stadgandet avfattades. Ty meningen måste ju även i detta vara att uttrycka en hos skeppsbesättningen som helhet förefintlig proviantknapphet; att man skulle åsyftat att låta en endast inom två manskapsavdelningar uppvisad knapphet bliva avgörande för strandhuggsrättens inträdande, även omöverskott funnes hos övrigt manskap på samma skepp, är ej antagligt. Efter hemfärdsrättens reglerande torde den för dess vinnande föreskrivna rättshandlingen blivit avgörande även för strandhuggsrättens inträde, och man har väl därefter knappast förutsatt behov av strandhugg i annat fall än efter hemförlovning på grund av proviantknapphet. Ät resultatet av denna troligen redan inom äldre Gulatingsrätt försiggångna utveckling skulle då rikslagstiftningen givit uttryck genom sin i systematiserande syfte företagna omredigering, som alltid väl låter sig förklaras utan antagande, att i något fall rättsändring ägt rum i fråga om den grad av proviantknapphet, vid vars uppvisande strandhuggsrätt skolat inträda. Såsom sannolikt torde endast den möjligheten kunna anses kvarstå, att Gulatingslagens strandhuggsstadgande krävt alldeles samma maximimängd återstående proviant som samma lags hemfärdsstadgande och rikslagstiftningens båda befogenheterna gällande stadgande uttrycka i andra ordalag. Det gäller då att undersöka, om och under vilka villkor mdnaÖarmatr hvars i tvennom sveitum kunnat vara ett annat uttryck för samma kvanG 302 (NGL, 1, s. 99): Ef ma<Sr leypr af skipi utan leyuis styrimannz. Nv hverver pu stamn suSr meÖ lande, oc leypr maör af skipi. medan peir sudr fara. oc konongr liggr til landvarnar. pa er hann utlagr. kaupi sic aptr .xl. morcom. En ef styri maör leypr. pa er hann meÖ ollo utlagr um. Nu ma eigi hefta leiöangr Icngr uti. en maör have halfs manaöar mat hvdrs efter. Nu leyuir styrimaör manne af skipi at ganga. pa abyrgizt hann skip pat allt. En hverr gange af at usecku er af gengr siöan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=