219 Skulle uttrycket mänaöarmatr hvars i tvennom sveitum beteckna en mindre kvantitet än halv månaöarmatr för hel skeppsbesättning, måste tydligen också tvennar sveitir utgöra endast en del av hela manskapet på skeppet, vilket väl kan vara möjligt. Man har emellertid då att tänka sig den ifrågavarande mindre maximikvantitetens konstaterande antingen redan genom den för vinnande av den vid den större maximikvantitetens uppvisande bundna hemfärdsrätten företagna rättshandling, vilken, såsom förut framhållits, måste förutsättas även i äldre Gulatingsrätt, eller genom en särskild senare rättshandling. Men då den yngre rätten, vars avfattning dock visats antyda, att den ej anser strandhugg böra förekomma förrän vid större proviantbrist, än som innebäres i för rätt till hemfärd krävd proviantknapphet, likväl icke bestämmer storleken av den återstående proviantmängd, vid vilken sådan större brist skall anses ha inträtt, och följaktligen icke heller kunnat kräva dess konstaterande genom rättshandling vid vare sig ena eller andra tillfället utan även i fråga om strandhuggsrätten nöjer sig med de för vinnande av hemfärdsrätt lämnade föreskrifter, torde det ej vara sannolikt, att den äldre rätten skulle krävt sådana särskilda rättsgarantier mot strandhuggsrättens tillgripande i oträngt mål i det fall, att hemfärdsrätt vunnits på grund av konstaterad proviantknapphet. Man kunde emellertid tänka sig, att Gulatingslagens stadgande om strandhuggsrätt skulle gälla det fall, att ledungsmanskap hemförlovats på annan grund än proviantknapphet eller åtminstone utan att sådan blivit genom rättshandling företedd. Att denna tolkning ligger närmast till hands, omstadgandet läses dels som en sluten enhet för sig inomsamma lag, dels utan hänsynstagande till den yngre lagstiftningen, är otvivelaktigt. Det kunde dä tänkas, att lagen i detta fall för strandhuggsrätt kräver, att förefintlighet av mindre proviantmängd än den för vinnande av hemfärdsrätt högsta medgivna skall uppvisas för åsyna vittnen. Även med det angivna tolkningsförfarandet förblir dock detta en blott möjlighet. Dessutom är en sådan isolerande tolkning knappast berättigad. Och jämföres Gulatingslagen med rikslagstiftningen förefaller det ej antagligt, att den senare, med sin åtminstone i formuleringen skarpare uttryckta tendens mot strandhugg i oträngt mål, skulle låtit ett i äldre rätt föreliggande stadgande, som i visst fall bundit strandhuggsrätten inomsträngare gränser än eljes, gå förlorat. Den påfallande redaktionella skiljaktligheten mellan deit äldre och de yngre lagarna torde få en sannolikare förklaring, om man antager, att strandhuggsstadgandet i Gulatingsrätten är äldre än hemfärdsstadgandet, och att villkoren om viss maximilängd och dess uppvisande historiskt tillkommit i anknytning till strandhuggsrätten och från denna överförts till den senare lagstadgade hemfärdsrätten. Att hemförlovning på grund av uppvisad proviantknapphet i Gulatingsrätten är ett yngre
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=