218 lagen skall övervägas i samband med undersökningen av en annan olikhet. Såväl Gulatingslagen som rikslagstiftningen binder hemfärdsrätten, den senare även strandhuggsrätten, vid en återstående proviantmängd av högst halv månadarmatr hvars (migls ok smars), beräknad för varje man (maör, menn), d.v.s. för hel skeppsbesättning; i formuleringen en ma^r (menn) have halfs manadar mat måste nämligen mdör {menn) anses betyda ’varje man’ (’alla män’) ombord på samma skepp efter beräknande av dess sammanlagda proviantmängd, eftersom det naturligtvis icke kan förutsättas, att inträffad proviantknapphet för en särskild eller ett obestämt mindre antal av besättningskarlarna skulle medfört rätt till vare sig hemfärd eller strandhugg, och eftersom ingen anledning finnes att här tänka på högre enhet än ett skepp. Däremot är i Gulatingslagens texttradition den maximikvantitet, vid vilken strandhuggsrätt må inträda, måndbarmatr hvars i tveyinom sveitum. Under förutsättning, att Gulatingslagens text är riktigt bevarad på denna punkt, föreligga tre möjligheter. Uttrycket månadarmatr hvars i tvennom sveitum kan åsyfta vare sig en större eller en mindre kvantitet än halv månaöarmatr för hel skeppsbesättning eller slutligen just denna kvantitet. Den första möjligheten kan måhända synas ligga närmast till hands, i det man lätt föreställer sig, att manadarmatr i båda formuleringarna ej blott bygger på samma grundenhet, den mot en mans månadskost svarande kvantiteten smör och mjöl, utan även är beräknad för samma högre enhet; tvennar sveitir skulle då i Gulatingslagens strandhuggsstadgande åsyfta detsamma, som matSr och menn i de andra stadgandena måste anses beteckna, nämligen hela skeppsbesättningen tillsammantagen. Men då även Gulatingslagen föreskriver hemförlovning först då den återstående proviantmängden ej uppgår till mer än halv manadarmatr och således synes anse denna kvantitet åtminstone nätt och jämnt tillräcklig för hemfärd, kan det ej gärna förutsättas, att lagen skulle medgiva rätt till strandhugg efter anträdd hemfärd redan vid en dubbelt större, eller överhuvudtaget en större, återstående proviantmängd. Enda förklaringen härtill vore, att ett äldre stadgande om större maximikvantitet för strandhuggsrätt kommit att oförändrat kvarstå även sedan en mindre kvantitet stadgats för hemfärdsrätt; men oavsett det i och för sig orimliga i att rätt till strandhugg i eget land ens på ett äldre stadium skulle ansetts böra inträda för skeppsbesättning, som haft proviant för hel månad, eller överhuvudtaget för mer än halv, synes det föga antagligt, att en så svår omotsvarighet mellan två sakligt närbesläktade stadganden skulle lämnats outjämnad inom samma lag, även om det ringa textavståndet mellan bestämmelserna om hemfärd och strandhugg i Gulatingslagen måhända ej bör anföras somytterligare motskäl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=