217 [i st.f. o.p. torde böra läsas: olldung] halvan priÖia eyri. oc late efter liggia hofuS. oc huÖ. oc fcetr. pa ero peir orseckir. En för besättning å andra skepp företedd återstående proviantmängd av högst en halv mdnaöarmatr smör och mjöl står i rikslagstiftningen närmast som villkor för rätt till hemfärd. Härtill anknytes omedelbart stadgandet om rätt till strandhugg vid trytande proviant, utan att det direkt säges, att knappheten, för att denna rätt skall inträda, skall vara konstaterad på samma sätt och i samma mån. Att detta emellertid torde vara meningen, synes kunna slutas därav, att Gulatingslagen däremot uttryckligt föreskriver förefintlighet av viss proviantknapphet i fråga om såväl hemfärdsrätt som strandhuggsrätt men anknyter villkoret om dess uppvisande för åsyna vittnen från andra skepp allenast till strandhuggsstadgandet, medan det i denna lag saknas i fråga om hemfärdsrätten. Det är knappast sannolikt, att här föreligger en verklig rättslig motsättning mellan den äldre och de yngre lagarna. Snarare torde få antagas en rent redaktionell olikhet, varvid rikslagstiftningens formulering må anses äga ett logiskt och stilistiskt företräde, i det ett för två särskilda men med varandra sammanhängande befogenheter fordrat villkor här angives vid den av dem, som både i lagtexten först omtalas och i den verkliga tidsföljden först tages i bruk. Även i Gulatingslagen skall ju hemfärden vara anträdd, innan strandhugg må äga rum. Utan det gjorda antagandet skulle strandhuggsrätten i rikslagstiftningen vara ovillkorlig, vilket synes orimligt, då den redan i äldre rätt var inskränkt inom bestämda gränser, och i Gulatingslagen skulle ej för hemfärdsrätt krävas proviantknapphetens konstaterande genom rättshandling, vilket likaledes synes orimligt, då även denna lag kräver viss maximimängd, för att i detta fall proviantknapphet skall anses föreligga, ett stadgande, som emellertid endast i samband med sådan rättshandling kunnat äga rättslig betydelse. En skiftning i tankegången torde så till vida förefinnas, som rikslagstiftningen synes tänka sig, att strandhugg företages först då faktisk proviantrbris inträtt (peir . . .verda matprota), efter det den maximimängd vid vilken hemfärdsrätt inträder, tidigare blivit konstaterad och hemfärden på grund därav anträdd, alltså först då provianten är helt förbrukad eller i varje fall understiger nämnda maximimängd, medan Gulatingslagen bokstavligt tolkad låter faktisk proviantbrist föranleda åtgärd för konstaterande av bestämd grad av proviantknapphet och strandhuggsrätt inträda, så snart detta ägt rum. Då emellertid rikslagstiftningen ej kräver den faktiska proviantbristens konstaterande genom särskild rättshandling, saknar distinktionen mellan före hemförlovning konstaterad proviantknapphet och till strandhugg föranledande faktisk proviantbrist i de yngre lagarna rättslig betydelse. Huruvida den äger sådan i Gulatings-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=