215 nödvändiga förutsättningen härför är naturligtvis de nya leveranskvantiteternas fulla ekonomiska likvärdighet med de äldre, vardera i sin tids varuutbyte. Härtill har slutligen fogats en historisk erinran om vad fom vistataka innebar, efter tolft och halv månad räknat. Att regeln om forn vistataka är gammal Gulatingsrätt framgår ej endast av dess överensstämmelse med vad ur tingsfärdsstadgandet kan utläsas om kvantiteten av månadarmatr smcers; i själva verket föreligger samma regel i annan form, uttryckt ej efter tolft utan efter hamla, i Gulatingslagens stadgande omleverans av ledungsproviant (G 300): — — — Nh seal maör fararkarip taca eyri a manabe. cn tva aiira a tveim manabom. Nu scolo beendr gera tva manabar mate hvdrs til homlo. oc tialld. oc dr. Då laga tidslängd för ledungsfärd i äldre Gulatingsrätt tydligen är två månader, medan den i rikslagstiftningen utsträckts till tre, kräver detta stadgande alldeles samma smörkvantitet för varje man som den i landslagen återgivna regeln om forn vistataka. Man har i rikslagstiftningens nya leveransregel velat se en på djupt vetenskaplig nationalekonomisk insikt vilande medeltalsberäkning för hela Norge; härvid måste emellertid bl.a. förutsättas en ingående kännedom om de prisstatistiska förhållandena i landets alla olika bygder, varöver 1200-talets lagstiftare knappast kunna förmodas hava förfogat. Sannolikare torde vara, att vi i den nya regeln helt enkelt hava framför oss resultatet av en inomGulatingsrättens område försiggången ekonomisk utveckling, vars ledungsrättsliga uttryck utan mycket omfattande överväganden kommit att inflyta i rikslagstiftningen i samband med det starkt framträdande beroende av Gulatingsrätten, som i allmänhet synes känneteckna den förra.För denna uppfattning talar framför allt, att den nya regeln i själva lagstadgandet framställes som numera likvärdig med regeln om forn vistataka på dess tid; men denna äldre regel har visat sig vara äldre Gulatingsrätt, och dess ekonomiska innebörd torde ej kunnat förstås utan en kännedom om tidigare varuvärden inom denna rätts område, somsvårligen kan förutsättas utanför detta. Tillvaron av cn gammal sjömilitär enhet »tolft» torde således få anses uppvisad i Sverresagan och i en i rikslagstiftningen bevarad relikt av äldre Gulatingsrätt. Det gäller nu att söka komma denna enhet något närmare in på livet, fastställa dess förhållande till hela besättningen och på samma gång om möjligt vinna svar på frågan om dess uppkomst. Problemet sammanhänger nära med spörsmålet om förhållandet mellan hamla och »tolft». Finge man antaga, att de två mdnaöarmatir, som enligt Gulatingslagen skola levereras till varje hamla för två månaders färd, E. Bull, Lcding (1920), s. 72 f., 89; källhänvisningarna i Magnus Lagaböters Landslov, overs. av A. Taranger (1915). s. 29—42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=