201 att avgöra; att det, även om det förra finge antagas, vore alltför vågat att härav sluta sig till en territoriell vederlagsindelning redan på Sven Grathes tid, torde vara överflödigt att framhålla, då det naturligtvis på förhand måste vara klart, att Saxos uppgifter om dylika förhållanden, där de ej äga stöd i andra hållpunkter, genomgående endast äga beviskraft i fråga om hans egen uppfattning och därmed åtminstone i någon mån medelbart även om förhållanden på hans egen tid. Vad uppgiften om konung Valdemar beträffar, synes visserligen otvivelaktigt, att Saxo med Scanienses equestri tnilicie ascriptos åsyftat härmännen {milites), och så till vida förtjänar stället ett beaktansvärt rum bland vittnesbörden om att ryttartjänst redan tidigt utgjorde en viktig sida av dessas tjänstgöringsskyldighet. Huruvida beteckningen Scanienses här får anses gälla den skånska vederlagsfjärdingen i dess helhet, torde vara mera ovisst än när i berättelsen om det skånska upprorets kuvande Skånes härmän omtalas i samband med Selands, som i likhet med de förra anlitas av konungen, och i motsats till Fyens och Jutlands, som han ratar, och således en uttömmande uppgift om de olika härmansavdelningarnas förhållande till den berörda situationen med någon sannolikhet kan förmodas vara avsedd. I varje fall medgiver Saxos uttryckssätt i fråga om uppbådet vid ryktet om det saxiska anfallet ingen slutsats om att han skulle ansett vederlagets fyrdelning tillämplig även på ledungshären. Det torde ligga i sakens natur att Saxo ej tänkt sig ledungsutbud onödigtvis ske från samma område, vars härmän inkallats till ryttartjänst; genom en sådan inkallelse var ju detta områdes ledungskontingent väsentligt försvagad, för sä vitt Jutska lagens stadgande om härmännens kvalificerade ledungstjänst får anses varit regel redan på Saxos tid, och ännu mer måste detta varit fallet, om styremännen, såsom sannolikt är, i allmänhet tillika voro milites. Men härav följer ingalunda, att vederlagsindelning och ledungsindelning i Saxos föreställningssätt skulle sammanfallit. Ledungsutbuden omtalas av Saxo på talrika ställen, som riktade till de olika danska landen, och även i skildringarna av härtågen uppträda dessa ledungskontingenter som slutna enheter. Det faller av sig självt, att Jutland, Fyen, Seland och Skåne, såsom de största geografiska enheterna härvid träda i förgrunden och oftast ensamma bliva föremål för särskilt omnämnande. I ett par fall omtalas dock särskilda ledungsutbud till Låland och Falster eller till »öarna invid Seland»; vid ett tillfälle nämnes det halländska ledungsmanskapet som Saxo 741 (Valdemars I:s tåg till Rygen 1159): Et qttoniam de Sialandensium nihil obsequio dubitabat, Scanice classis ducern agere preoptauit (a: rex). (Ledungsutbudet på Skånes landsting omtalas utförligt.) Postremi Lalandenses ac Falstrici in classem coire iussi, ne, longa presciencia edoeti, furtim ad Sclauos imperate rei indicia deferrent. Saxo 969 sq. (Absalon utbjuder ledung till Rygens undsättning 1184): . . . missis per Sialandiam epistolis, omnem etatem armis habilem in classem confluere iussit. . . . Eodem
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=