199 fartygets skador att vända. Efter landningen vid Hiddensö intill Rygen går konungen, uttröttad av den mödosamma färden, för några timmar att vila i Absalons lyfting. På hemvägen möter han ärkebiskopen under Danmarks kust; Valdemar, som icke tvivlat på hans trohet och ärliga vilja, går åter ombord hos honomoch följer honomtill Skåne. Från stam till stam hade konungsmärket flyttat; intet konungsligt hirdskepp hade som i forna dagar burit ledungsherren över havet. Men den tid stod redan för dörren, då hela Danmarks nya bondeadel skulle bliva konungens hird, hela Danmarks rike hans navis regia, det stora kungliga skeppslaget i ett föryngrat och utbyggt ledungsväsen. Konung och biskopar, härmän och allmoge enades, visserligen ej utan slitningar och möda, till den långa heroiska ansträngning, som för alltid slog ned det vendiska vikingahotet mot Nordens kristna odling, för några årtionden gjorde Danmark till södra Östersjöns härskarinna, och till sist ett ögonblick tycktes på väg att grunda ett sammanhängande danskt välde från Elbe till Reval. Allt möjliggjordes av en statslivets kraftfulla men övergående jämvikt. Ett av dess egendomligaste historiska uttryck är rikets indelning i vederlagets fyra worthicld. Men när den kommer till synes i källorna, är den yttre storheten redan försvunnen och den inre samlingen upplöst, splitet rasar sedan länge i Valdemarernas ätt, biskopar och stormän med andra mål än Absalon och Esbern snare slitas med konungadömet om Danmarks statsmakt. Man har hos Saxo velat finna spår av härnianssamfundets och därmed vederlagets territoriella fjärdingsdelning.^®^ Det synes också ganska sannolikt, att Saxo har denna indelning i tankarna, när han låter Valdemar I giva sin stallare Nils i uppdrag att med hjälp av Fyens milites taga den förrädiske konungsfränden Magnus Eriksson till fånga,^^” när han under bondeupproret i Skåne 1180 låter Valdemar och Absalon på stranden vid Helsingborg var för sig överlägga med sina skånska milites, av vilka konungsmännen råda till eftergift för allmogens krav i fråga om bl.a. Absalons avlägsnande och därvid få medhåll av de jutska milites, som tydligen kommit över med konungen, medan ärkebiskopens män trofast stödja sin herre,^^* och allra tydligast slutligen, när han låter konungen Matzen, Forehrsinger, Indi., s. 80, Offentl. Ret, 2, s. 67; Holberg, Dansk Rigslovgivning, s. 169, jfr. s. 19, Kirke og Len, s. 227. Saxo 919; Igitur per Nicolaum, stabuli sui prepositum, Fioniensium militum eum sequi iussorum auxiliis succinctum. Magnum, perinde ac dentto sibi insidiosum, penamque perfidia meritum, capiendum curat. Saxo 939: In quo (d: littore) post modum diuiduum ei (o: Absaloni) regique cum Scanico milite colloquium fuit. Scanienses, apud quos rex sopiende sedicionis consilium 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=