198 Så uppväxte en ny samhällsklass, snart ett rättsligt avgränsat stånd, av »härmän» eller »herremän» (milites, homines dominorum). Åtminstone de kungliga herremännen ansågos genom sin trohetsed inträda i kungahirden, vederlaget, och man finner dem därför i 1200-talets och 1300-talets källor under beteckningarna curiales, decuriones, liktydiga med withierlagsm^en och folkvisornas »hovmän», i det curia, »hov», tidigt blev den vanliga latinska beteckningen för vederlaget. Men därmed hade vederlaget skiftat kynne. Det var ej längre i främsta rummet det kring konungen ständigt samlade krigarföljet, det var ett väldigt samfund av stormän och förmögna bönder i rikets alla delar, ständigt redo att bryta upp och »våga sin hals för konung och för landets fred» men i det dagliga livet knutna till sina skilda hemorter liksom den övriga allmogen, över detta omdanade vederlagssamfund utfälldes nu hirdens gamla organisation: mängden av nya konungsmän fördelades på vederlagets fjärdingar eller »vakthåll», men fördelningen måste på grund av herremansståndets väsen tillika bliva geografisk. Worthald-\nde\mngens förvandling till territoriell storfjärdingsdelning var i och med detsamma fullbordad, en analogi i stora mått till överflyttningen av ledungsbesättningens organisation på ledungsdistriktet. Det i hirdorganisationen givna fyrtalet hindrade en fullständig anslutning till rikets gamla uppdelning i land och rättsområden. Jutland bildade ett worthald, som emellertid i en av vederlagsrättens källor från 1200-talet och för ett särskilt fall företer en klyvning efter det sydjutska jarldömets gamla gräns vid Kongeå. De tre andra »vakthållen» kommo, sannolikt i samband med biskoparnas, särskilt Absalons, ledande roll i stormännens samverkan med konungadömet under Valdemarstiden, att sammanfalla med biskopsdömena i det övriga Danmark. Valdemar Knutssons första vendiska tåg, sådant det skildras av Saxo, blev ingen stor framgång, trots biskop Absalons bragder och konungens egen djärvhet, sedan han efter någon vacklan fattat sitt beslut. Ledungsfolkets lydnad svek på många håll, och det hela slutade med några härjningar och en tämligen bråd hemresa, oroad av fiendens anfall. Själv hade Valdemar färdats utan mycken yttre glans. »Redan länge hade konungen saknat eget skepp, därför att han vant sig av med ledungståg», säger Saxo. Ärkebiskop Eskil, som vid ledungsutbudet på Skånes landsting fört de tredskande böndernas talan men inför konungens oemotståndliga iver och vreda hot slagit om till att stödja hans äskande och driva det igenom, hade först tagit Valdemar ombord på sin snäcka: regia navis kallar Saxo den sedan. I stormen på havet blir den illa åtgången; bordplankornas fogningar hålla på att lossna. Mitt under böljegången, med svärdet i högra handen och sitt märke i den vänstra springer Valdemar över på den skånske styremannen Ingemars skepp. Eskil tvingas av den hårda sjön och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=