197 ningens yttersta grund i ett skede av vederlagets utveckling, varom ingen arvsägen nått Absalon eller Saxo eller Sven Aggeson: hirden på vikingakonungens skepp i den danska historiens tidiga gryning; men tillika hade worthicld-mdelnm^en, sådan den framträder i urkundernas direkta vittnesbörd, blivit en för alla, som lydde under vederlagsrätt, gällande territoriell storfjärdingsdelning av allt Danmarks rike. W'or?/7^/d-indelningens historia är historien om den medeltida danska adelns uppkomst sedd frän en betydelsefull formell sida. Ingen tror längre på den av en lärd och skarpsinnig forskare uppställda läran om den danska adelns ursprung i Knut den stores tinglid. Man behöver ej betvivla, att den vederlag, som Valdemarstidens rättskunskap och historieskrivning ställde fram som en förebild för sin samtid, redan då var i traditionen förbunden med den väldige erövrarkonungens namn. Men tinglidct i England var ingalunda den danska kungahirdens upphov; snarare var det självt en nybildning på hirdrättens stam, ett ofantligt utvidgat kungafölje i en tid, då ingen annan form var tänkbar för en nordisk stående här i ständigt trohetsförhållande till sin herre, vid sidan av ledungsuppbådet med dess inom korta tidrymder bundna lydnadsplikt. Har konung Knut givit en särskild lag för denna här, så var det säkerligen om gammal dansk hirdtradition han rådfrågade de danska män, öpe snälle från Seland och Eskil öpesson, som sägnen ställer vid hans sida i denna lagstiftning. Tinglidet gick under för alltid vid Hastings som den siste anglosaxiske konungens här. Det gamla danska hirdlaget levde kvar i sitt hemland. Dess sedvanerätt var det i verkligheten, som under årtiondena omkring 1200 blev föremål för den ivrande omvårdnad, varom tre särskilda uppteckningar bära vittne. Än en gång skapades vid den tiden något nytt ur vederlagets åldriga form. Men det var nu ej ett sidoskott i främmande land, som växte fram, det var den inhemska konungahirdens egen ram, som spändes ut över det danska rikets alla land för att uppsamla allmogens yppersta krafter till fastare förbindelse med konungadömet. Först måhända ledungsstyremännen, sedan undan för undan andra storbondeelement träda genom personlig trohetsed i konungens tjänst som hans handgångna män och förplikta sig därmed icke blott till ledungstjänst med eget kosthåll, i fullständigad och dyrbarare utrustning än vanliga ledungsbönder och oberoende av tjänstgöringsturen inom hamnorna, utan sannolikt även till annan härfärd på konungens särskilda bud. I stället uppburo dc den sold (maLe), som av ålder tillkommit hirdmän, och fingo åtminstone snart nog även skattefrihet för sina gårdar. Även de män, som ej direkt trädde i konungens egen tjänst utan närmast förpliktade sig till hans stora länsmän, hertig eller andra konungsfränder, grevar eller biskopar, själva omedelbart edsvurna till konungen, fingo del i samma tjänstgöringsskyldighet och samma förmåner.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=