Erland Hjärne Av Gösta Hasselberg Erland Hjärne föddes i Uppsala den 13 juli 1887 Harald Hjärne och hans maka Eva Rezelius och dog där den 26 april 1969. Med undantag för läsåret 1920—21, då han tjänstgjorde som lärare i statskunskap vid den nyinrättade Åbo akademi, var han hela sitt liv bosatt och verksam i Uppsala. Han avlade mogenhetsexamen vid Uppsala högre allmänna läroverk i maj 1905 och inskrevs som student vid universitetets filosofiska fakultet i september samma år. Hans djupgående och omfattande humanistiska och samhällsvetenskapliga studier ledde först till en fil. kand-examen våren 1912 och därefter till en dubbel licentiatexamen, i statskunskap 1915 och i historia 1918. För doktorsgrad disputerade han aldrig men blev 1932 filosofie hedersdoktor och 1958 juris hedersdoktor, båda gångerna vid Uppsala universitet. Erland Hjärnes studentår inföll under den period av stark uppblomstring för de humanistiska vetenskaperna, som decennierna kring sekelskiftet 1900 innebar för Uppsala universitet. De mest berömda och lysande företrådarna för denna humanistiska storhetstid var de ungefär jämnåriga historikern Harald Hjärne, språkmannen Adolf Noreen och litteraturhistorikern Henrik Schiick, vilka som forskare och akademiska lärare i hög grad präglade perioden. Mest dominerande genom sin personlighet och sitt auktoritativa framträdande i skrift och tal var Harald Hjärne. Denne, som var född 1848 och professor i historia från 1887 till 1913, intog genom sitt vittomfattande och tankedigra skriftställarskap en position i Sveriges andliga liv, som sträckte sig långt utöver de historiska studiernas och forskningarnas egentliga domäner. Han deltog även i den politiska debatten och verkade som aktiv politiker i riksdagen under perioderna 1902—08 (AK) och 1912—18 (EK). Hans originella och självständiga person kunde svårligen infogas i partifållorna, men han hade stort inflytande och gjorde framför allt i unions- och försvarsfrågorna betydelsefulla insatser. av professor som son
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=