192 Kungaföljets uppträdande som skeppsbesättning torde lika litet varit en sällsynt eller oväsentlig sida av dess tillvaro, som vi ha skäl att i stort sett anse belysningen falsk, när skaldediktningen, de isländska sagorna och Saxo —i god samklang med rättskällornas mera fåordiga vittnesbörd — visa oss de nordiska rikenas konungar i nästan oräkneliga situationer som härhövdingar till sjöss. Det vore därför föga förvånande, omhirdens organisation på ett eller annat håll företedde något sjörättsligt drag. Av annan art är visserligen den norska hirdens permanenta uppdelning i tre kårer, i äldre tid enligt konungasagorna »hirdmän», »gäster» och »huskarlar», längre fram enligt Hirdskråt »hirdmän», »gäster» och »fackelsvenner», medan huskarlarna nu falla utanför hirden även i vidsträckt mening. Vi finna här en klassindelning grundad på åtskillnader i rangställning och tjänsteuppgifter; med sjömilitär organisation har den i och för sig intet att göra. Möjligen skulle man i talförhållandena mellan de olika hirdklasserna —enligt Snorre funnos på Olof den heliges tid 60 hirdmän, 30 gäster och 30 huskarlar, tal som längre fram fördubblades av Olof Kyrre —kunna ifrågasätta ett sammanhang med skeppsbesättningens fyrdelning. Hirdmännen skulle då bemannat två skeppsrum och de båda lägre klasserna var sitt. Men detta är ej mer än en osäker gissning, vilande på den obestyrkta förutsättningen, att hirden i sin helhet på den tid, då dessa tal vunno hävd, skulle gått ombord på samma skepp. Åtminstone i senare tid hade ju gäster och fackelsvenner, liksom även de numera utom hirden stående huskarlarna, sina särskilda fartyg. Av en permanent fjärdingsdelning inom de olika klasserna företer emellertid det bevarade källmaterialet inga spår. Däremot har verkligen den norska hirdens rätt på en annan punkt att uppvisa ett institut, vars sammanhang med den nautiska fyrdelningen knappast kan misskännas. Vid bytesskifte efter en seger sker en fyrdelning av hela det sammanförda bytet, och likaså grupperas samtliga manskapsavdelningar i fyra storfjärdingar; mellan dessa fördelas sedan bytesandelarna genom lottdragning. Det synes sannolikt, att ett förfarande som vid bytesfördelning inomen enda skeppsbesättning med dess på de fyra skeppsrummen fördelade manskap var helt naturligt, här fått tillämpning på större förhållanden. Men bytesskiftet är intet speciellt hirdrättsligt institut, fastän det upptagits i hirdrätten och där iklätts den hirdrättsliga formen av konungens husting. I bakgrunden skymtar gammal allmän vikingased, och Hirdskråts egen bytesskiftesstadga förutsätter, att den härflotta, inom vilken skiftet äger rum, utgöres ej blott av den kungliga hirden och dess skepp utan även av ledungsskepp och ledungsmanskap. Men även om den norska kungahirden sålunda knappast företer något tydligt drag av sjörättsligt ursprung i sin permanenta organisation, är därmed ingalunda givet, att ej en hirdinstitution på annat håll i Norden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=