191 ningen är knappast avgörande. Emellertid kan väl även den möjligheten tänkas, att spoennir här står för spernir och åsyftar uppgiften att genom spjärnande med en båtshake eller dylikt hindra skeppet från att skadas mot en strandhäll eller klippa, vid vilken det blivit förtöjt.®^ Möjligheten att stadgandet avser två förtöjningståg,®^ som fastgöras av två besättningskarlar, vilka sedan övertaga vakten vid var sin förtöjning, uteslutes däremot av att olika verb användas om de sysslor, som åligga vardera av dem som tagas i anspråk för denna tjänstgöringstur, sannolikt även av singularformen festi. Det i handskriften felande senare predikatet i motsvarande formel i fråga om siglingaraustr ok rävqrör bör i varje fall syfta på ösningstjänsten och kan då ej vara sp^ennir; i stället torde här stått en presensformav ett annat verb, sannolikt eyss. Den efter skeppsutrymmets och skeppsbesättningens fyrdelning lämpade ordning i fråga omvakthållning och andra därmed jämförliga och förenade sysslor, som nu blivit undersökt, gäller, såsom förut framhållits, närmast det norska handelsskeppet. Men intet tvingar oss att antaga reglernas giltighet inskränkt till detta. Själva sysslorna äro alla av den art, att de måst skötas på varje sjöfärd, av vikingar och ledungsfolk eller av hirdmännen på kungsskeppet likaväl som av roddarna på köpmannens skuta. På sin höjd kunde man, när det gäller härfärd, tänka sig en annan beteckning än aptr d bulkahrdn för handösningens början vid sista roddarbänken i bakstamsrummet; men kanske är icke ens detta nödvändigt, ty även härskeppet förde säkerligen last, av proviant och ibland av byte, för att icke tala om den vanliga föreningen av vikingatåg och handelsfärd. Redan tjänstgöringsordningens strama fasthet tyder på reglernas militära ursprung. Redomannastadgandet, som bär vittne om samma krigiska disciplin och utgår från samma sakliga förutsättning om skeppets fyrdelning, ha vi trott oss kunna föra tillbaka till fornsvensk ledungsrätt. I nära grannskap till detta stadgande läsas vakthållningsreglerna i samma korta ålderdomliga fragment av Nidaros’ Bjarkeyarrätt; man vågar måhända antaga, att de flutit ur samma källa. Men skeppets fyrdelning var intet egendomligt för den svenska ledungssnäckan och den norska köpmansskutan; den torde i gammal tid varit regel för varje nordiskt skepp. I västnordisk diktning och saga ha vi funnit militära skeppsvakter omtalade, som, fast namnen äro andra, tydligen motsvara Bjarkeyarrättens. Antagandet om en även för härskepp gällande, allmänt nordisk vakttjänstordning väsentligen likartad med den gamla farmannalagens, måste förbliva en hypotes, som emellertid här må vedervågas. Jfr Fritzner, Ordb.- 3, s. 490 f. s.v. II spenna och spcrna; Hertzberg i NGL, 5, 98 s.v. sperna. Jfr Falk, Scewesen, s. 24. 99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=