188 sig i bakstamsrummet; då man betänker, att, såsom förut visats, tydligen intet särskilt lastrum förutsättes midskepps, att det givetvis på ett handelsskepp var önskligt att förfoga över största möjliga lastutrymme och att slutligen en jämn fördelning av tyngden måste varit gynnsam ur nautisk synpunkt, blir det i hög grad sannolikt, att skeppslasten bör tänkas stuvad på längden i skeppets mittellinje med de båda tvärkanterna {bulkahrunir, -brynn) ej långt från framstam och bakstam, lämnande fria dels en passage vid vardera stammen, dels en oavbruten följd av roddarplatser utmed varje skeppsbord. Lasten torde alltså ha sträckt sig ett godt stycke in i bakstamsrummet. Hamnösningens utgångspunkt aptr a hulkahrun kommer då i god överensstämmelse med den fördelning, som framträder i fråga om de övriga »ämbetena». Ett i stafni aptr, som man måhända kunde tycka sig ha skäl att vänta i analogi med formuleringen om bergvakten, hade varit mindre lämpligt, ty längst akterut, förmodligen strax bakom »lastbrynet», satt styremannen, som skötte rodret och hade sitt vilorum i lyftingen. Att skeppsbefälhavaren var fritagen från ösning kan väl knappast betvivlas. Vid sidan av de olika »ämbetenas» fördelning på skeppsrummen kan en fördelning i tiden iakttagas. Halva antalet, bergvakten och råvakten jämte den därmed förenade seglingsösningen, fortgå under färd på sjön, den andra hälften, förtöjning med förtöjningsvakt och hamnösning, träda i verksamhet vid och efter tilläggning. I regeln torde detta tillika inneburit en fördelning på dygnets olika tider, i det man vid kustfart, som säkerligen var vanligast, för det mesta seglade om dagen och låg stilla under natten.®^ Sannolikt är det just denna fördelning, som åsyftas, när den yngre stadslagen talar om behovet av »vakthållning och uppmärksamhet ej mindre om nätter än om dagar». I samband härmed står en annan fråga. Skall fördelningen på skeppsrummen uppfattas som fast, så att varje vakt löper i tur endast inom samma rum, vid vars främre eller bakre gräns den börjar, eller har man att tänka sig vakterna oavbrutet löpande runt skeppet, genom samtliga rum? Det senare torde, såsom i det föregående skett, vara att antaga. Eljes skulle båda nattvakterna ständigt komma att åvila de bakre skeppsrummens besättning, vars arbetsbörda, då manskapsförläggningen säkerligen var fast, därigenom skulle blivit väsentligt tyngre än det för om masten förlagda folkets; ty det tyngsta arbetet under dagen, rodden, måste väl i allmänhet fortgå samtidigt i alla rum. Omvakternas fördelning på skeppsrummen varit fast skulle det dessutom varit onödigt att regelbundet förlägga tjänstgöringsturens utgångspunkt i vartannat rumtill styrbords, i vartannat till babords sida; under det gjorda antagandet tjänar denna ordning att förekomma sammanstötning av Falk, Scewesen, s. 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=