187 seglet,®® vars betjänande säkerligen ålåg råvakten; det var då mycket rimligt att denna vakttur i första hand träffade den avdelning av besättningen, i vars förläggningsrum vindspelet var uppställt. Förtöjningsvakten börjar likaledes vid masten och löper akterut, vilket innebär att den först genomlöper huvudbjälkerummet för att sedan övergå till bakstamsrummet; möjligen antyder utgångspunkten att förtöjningen i vanliga fall skedde från huvudbjälkerummet, d.v.s. var vad man kallar tvärförtöjning. Identisk med förtöjningsvakten är väl den »vakt vid landgångsänden», som ibland omtalas.®^ När skeppet ej var förtöjt vid land utan låg för ankar längre ut synes förtöjningsvakten ha motsvarats av en »vakt vid ankartåget» (strengvqrdr). Bergvakten börjar i förstamsrummet och löper akterut; utgångspunkten får även här sin förklaring i den naturliga platsen för denna vakttjänst, framstammen. Dess uppgift var tydligen att hålla utkik på farvattnet föröver; skären voro den våda, man vid namnets tillkomst närmast hade i tanke. Ett annat namn för samma sak är sannolikt det från en Eddadikt kända sundvqrÖr, givet med tanke på förträngningar i segelleden: sammanhanget antyder, att man av denna vakt väntade skicklighet i ordbyte med anropande i land och väl även på mötande skepp.®- ösningsskyldigheten under hamnläge {hafnaraustr) slutligen är väl inte en vakttjänst i egentlig mening men sammanfattas likväl åtminstone i den yngre stadslagen med de tre andra »ämbetena» under begreppet vardhald, begripligt nog med hänsyn till att dess anordning var analog med de övriga sysslornas och till att den under segling skeende ösningen (siglingaraustr) var förenad med en tjänstgöring i vars beteckning ordet för ’vakt’ ingick, råvakten, liksom förtöjningsplikten var förenad med vakten vid förtöjningen. Hamnösningen löper föröver; man väntar sig vid jämförelse med de tre förut omtalade »ämbetena», att den skall taga sin början i det enda återstående av de fyra stora skeppsrummen, bakstamsrummet. Så torde också varit fallet. Enligt Bjarkeyarrätten skall den börja »vid lastbrynet»; i den yngre stadslagen angives utgångspunkten närmare: »akterut vid lastbrynet». Hamnösningsturen börjar alltså vid skeppslastens bakre kant eller rand. Denna kan mycket väl ha befunnit Falk, Seewesen, s. Egils saga Skallagn'mssonar, k. 27 (ed. F. Jonsson, s. 84) . . . Jjeir Halluarör hofdii tjalldat ifer skipi sinu, ok hofdu pä lagiz til suefns. En er peir Kuelldtilfr komu at peim, pä hljopu vartimenn vpp, cr sätu vid bryggjuspord, ok kolludu ä skip vt, bädn mcnn vpp standa, sogdu, at ofridr får at peim . . . UL KgB XII pr: Nu takxr styriman svarp fore bryggiu sinte. Falk, Seewesen, s. 7. *- Helga kvijia Hundingsbana I, 34 (Die Lieder der Edda, hrsg. von B. Sijmons, s. 262): Sinfjptle kvap-slong upp vip r(> / raupom skilde, rpnd vas or golle; / par vas sundvprpr säs svara kunne i ok vip gplinga orpomskipta.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=