186 De stadganden, som här föreligga dels i en äldre, fragmentarisk, dels i en yngre, fullständig, redaktion, gälla i de rättskällor, från vilka vi känna dem, det norska handelsskeppet. Anpassningen efter kofferdisjöfartens särskilda förhållanden är dock föga ingripande; den framträder uteslutande i uttrycket »lastbrynet», kanten eller randen av varulasten. Vissa uppgifter i konungasagorna, kanske även i lagarna tyda på att raden av besättningsrum å handelsskepp kunde vara avbrutna av ett särskilt lastrum, där inga roddarplatser funnos. Härpå synes även stadgandet i den yngre stadslagen syfta, när det som »laggillt» eller »laglångt» omtalar dels »skepp, vars storlek kan angivas genom räkning av roddarbänkarna», dels »skepp, som kan lastas med fraktgods». Med skäl kan dock ifrågasättas, om icke den motsättning, som här framträder, beror på en senare ändring; stadgandets ursprungliga lydelse skulle då föreligga i läsarten: en huert er peirra logligt (loglangt) er sessum ma telia oc hamlum ma skipa. I varje fall förutsätta icke själva vakthållningsreglerna tillvaron av ett särskilt lastrum; detta var av de därpå tydande uppgifterna att döma beläget midskepps, alltså vid eller möjligen kring masten. Tvärtom synes vakthållningsreglerna utgå från en jämn fördelning av manskapet utefter hela skeppet; detta framgår av att såväl »förtöjningsvakt» som »råvakt» skola utgå »från masten», den förra å styrbords, den senare å babords sida, och löpa, den förra akterut, den senare föröver. Dessa bestämmelser tyda uppenbart på en oavbruten följd av roddarbänkar såväl framför som bakom masten och stå så till vida i full överensstämmelse med det till samma fragment av norska Bjarkeyarrätten som vakthållningsreglernas äldre redaktion hörande redomannastadgandet, vilket, såsom tidigare visats, likaledes förutsätter, att samtliga skeppsrum äro besättningsrum. Man torde äga full rätt att taga den bild av skeppsindelningen, som framgick ur redomannastadgandet, till hjälp, då det gäller att klargöra skeppsvakternas anordning. Redomannastadgandet visade oss fyra stora skeppsrum, förstamsrummet, rummet under vindspelet, huvudbjälkerummet och bakstamsrummet. Gränsen mellan det främre och det bakre rumsparet bildades tydligen av den längsta och mellersta av skeppets tre stora tvärbjälkar, huvudbjälken {hqfudbiti). I vakthållningsreglerna motsvaras denna gräns av masten (sigla), som givetvis också befann sig midskepps eller strax framom huvudbjälken. När »råvakten» säges börja vid masten och löpa föröver är detta alltså liktydigt med att den utgår från bakre gränsen av rummet under vindspelet och först genomlöper detta skeppsrumför att sedan närmast övergå till förstamsrummet. Utgångspunkten är helt naturlig med hänsyn till att vindspelet användes just för att hissa längd ägande el. laggillt) skepp. Och varje sådant är laggillt (äger laga längd), som kan beräknas efter roddarbänkar eller lastas med fraktgods [efter roddarbänkar alternativt: och bemannas efter årtullsband.]
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=