181 delnings tillvaro under vanliga förhållanden.”^ Inom den danska hirden däremot, från vilken en permanent fjärdingsdelning är säkert känd och där man utan tvivel har rätt att förutsätta vakttjänstgöring av väsentligen samma art som den norska, låter det väl tänka sig, att vakttjänsten enligt en bestämd ordning växlat mellan fjärdingarna. Under denna förutsättning vore det ganska naturligt, om de olika fjärdingarna med hänsyn till sin skyldighet att i tur och ordning ställa manskap till fullgörande av denna särskilt viktiga och ansvarsfulla tjänstgöring, själva kommit att betecknas som särskilda ’vakthållningar’ eller vaktavdelningar, t.ex. i en viss nummerföljd. Wortha;ld som beteckning för vederlagsfjärding skulle i så fall peka tillbaka från den territoriella vederlagsindelningen till den äldre, rent personellt militära; att termen ej påträffas i de äldsta källorna för vederlagsrätten vore snarast att uppfatta somen tillfällighet. Något svar på frågan, varför vaktavdelningarna just äro fyra till anett sådant till cn åtting, tydligen i by, utgör brukaren — oavsett hans därjämte bestående ledungsplikt i hembyn — en hel enhet vid sidan av övriga hamnemän och skall som sådan beräknas vid avgörande av turen till ledungsfärd; någon ytterligare stegring av tjänsteplikten i mån av än större jordinnehav utom hembyn synes lagen ej känna. Utombys jordbruk mindre än cn ätting medför likaledes cn ökning i tjänsteplikt, som dock ej uppgår till hel enhet: flera dylika smärre jordbruk skola vid beräkningen sammanföras, tills de tillhopa utgöra en åtting, som tydligen bildar cn enhet för sig i avseende å tjänsteplikt. I dylika fall uppstår frågan, vem av jordinnchavarne inom den sålunda bildade enheten vid inträffande ledungsutbud är skyldig att fara. Lagen svarar: pen pera fyrsta har luter til. Det torde ej finnas något rimligt skäl att häri se en föreskrift om lottdragning och alltså ett undantag frän den i kapitlets början givna allmänna regeln: pen seal fara par alzter ar a fari). Även inom en dylik mindre enhet bör det kunnat avgöras, vem som i sådan mening var »äldst», och översättningen blir då: ’fare sedan den, som inträdande tur först ålägger det’. Jfr dock Schlyters sannolikt avvikande tolkning, ’den på hvilken lotten först faller: is, qiicrn primum sors dcsigtiat (Gl. s.v. bara). Om fjärdingsindelning vid lutskipti se nedan s. 192. Undantag från regeln om vaktuttagning aftir Intfalli utgöra de fall, då vakttjänstgöring fullgöres som straff nämligen för följesman som infunnit sig sent (se ovan n. 74) troligen även för taffelsven, som givit för sen eller oriktig tillsägelse om vakt. H 25: Fylgii oc uortSr skal ho<icn vera snimma dags oc skiladr i sainsta laghe pann tirrta sem konongr gengr til bords, en ef sidar er boden haldc sealfr sa er sidar baud eda rangt bydr. en hin skal aigi halda er rangt uar bodet at pui sinni nema han uili. en .i), skttlu sanna pair sem bia varo. huervetna par sem boden er fylgd eda uordr. — NGL, 2, s. 414). Under vanliga förhållanden gällde ju taffelsvennens tillsägelse närmast fylgdarhald, och sannolikt är väl, att straffpåföljden vid tillsägningsfel då var skyldighet att själv fullgöra fylgdarhald men ej därför med nödvändighet vardhald. Men stadgandet förutsätter uppenbart möjligheten av fall, då vardhald tillsäges särskilt och då straffpåföljden således måste gälla detta. Vissa sådana fall torde också beröras i stadgandets omedelbara fortsättning: en a skipi seal vordr vera (andra hdskr: uord bioda, vordr bodin vera, voerd hallda) med entan sama hatte, cn er konongr liggr i hofnum eda kemr sirdla til hafnar. pa seal bioda sem fyrst ma pegar til hafnar er komet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=