RB 31

180 lämpad."' Under alla omständigheter var det en nödvändig följd av den fasta förbindelsen mellan fylgdarhald och varöhald, att även den senare tjänstgöringen i stort sett följde en av nämnda regel bestämd ordning. Något samband mellan vakthållning och fjärdingsindelning kan helt naturligt icke konstateras inom den norska hirden, då källorna för vår kännedom om inrättningen i denna icke meddela något om en dylik inDet enda ställe som här kan komma i betraktande är följande (H 25): pan tima sem ufridr er. pa ero sva skutilsvicinar skylldir til at hallda uorTt at mantale (orden at mantale saknas i två hdskr) sem aTirer men. picir sem stolen teiga ero skylldir (3 hdskr: ero ccigi skylldir [skylldugirY) at hallda vortS met^an staSa vinzt (satsen lyder i en hdskr: skolu eigi vorö halda medan stada vinzt. nema vili). en sidan hällde pair xftir lutfalle (5 hdskr: at manntali) — Tolkningen försvåras av de växlande och delvis stridiga läsarterna. Sannolikast torde dock vara, att skutilsveinar, som förrätta stada, härunder äro befriade från vardhald men dessemellan skola fullgöra sådant at manntali d.v.s. vid uttagningen till vardhald inberäknas bland och likställas med övriga hirdmän. Härur vinnes dock ingen upplysning om sättet för uttagningen. Däremot kan en sådan ligga i orden aftir lutfalle, vilken läsart torde vara att föredraga framför den intet nytt meddelande at manntali. Lutfall översättes av Hf.rtzberg, under hänvisning till bl.a. detta ställe, med ’fordeling ved lodtrxkning’ (NGL, 5, s. 412, s.v. lutfall). Stället skulle då giva den upplysning, att uttagningen till vardhald skedde genom lottdragning bland följesmännen för dagen. Tolkningen torde dock vara långt ifrån säker. Minst lika sannolikt är väl, att ordet httfall här innehåller {h)lutr i den allmännare betydelse, ’deltagande i ngt, lott, skickelse, inträdande omständighet’. (Jfr NGL, 5, s. 413. s.v. lutr, 5; Fritzner, Ordb.-). /Eftir lutfalle skulle dä vara att översätta med ’i tur och ordning’, ’efter inträdande tur’ och sannolikt häntyda på anciennitetsregelns tillämpning även i detta fall; härför talar svårigheten att finna något skäl, varför vakttjänstgöringen skulle utgöra undantag frän denna princip, som i HIrdskråt eljes så starkt framhäves. Lutfall förekommer i Hirdskråt ytterligare på två ställen. I H 13 heter det, att, om hertigen är hos konungen, hans män skola deltaga med konungens i ollu lutfalli ok lutskipti eftir retto mantale. Då omedelbart förut säges, att hertigens män i fråga om vakthållning och all annan kunskapartjänst (uardhalld oc allar adrar niosner) skola likställas med konungen {iamnt hallda uid konongs men at manmarg[d]), torde stadgandet om lutfall ok lutskipti böra anses åsyfta något annat förhållande. Av ordet lutskipti framgår, att detta är det, som behandlas i H 38 (Vm lutskipti ok herfang); i detta kapitel har lutfall otvivelaktigt betydelsen ’lotts utfallande vid lottdragning’: sidan skal Ixggia luti i skaut af huarum fiordonge. skal sa lutr fyr kiosa sem fyr kemr up oc sva sidan eftir lutfalle (NGL, 2, s. 433). Men härav följer icke att lutfall alltid måste beteckna slumpens avgörande genom verklig lottning. —Även för frågan om innebörden av Hirdskråts bestämmelse om vakttjänstgöring xftir lutfalle torde Södermannalagens regler för skyldighet till ledungsfärd vara i någon mån belysande; det heter här (KgB X pr.): Saar man i by annan an han boor i.oc sar attung fullan. fari swa opta han sum pen man by sar halwan. Sar han minna an attung. barin pa saman flere. par til attunger ar fulder. fari sipan pen pera fyrsta bar luter til . . .Ledungsindelningens natur av fast territoriell Indelning (jfr förbudet mot att forna hamnu rywa SdmL KgB X § 1) torde tidigt ha medfört en strävan att få till stånd en reglering av plikten till personlig ledungstjänst efter jordinnehav; samlandet av flera jordbruk på en hand måste nämligen innebära eljes ett svårt ekonomiskt betungande av övriga hamnemän. Regleringen har i Södermannalagen riktat sig mot jordinnehav utanför hembyn. Uppgår

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=