177 ruminstituto provisumest, ut, eorum classe recensita, quarta qu^eque navis . . . excuhandi officio fungeretur). Enligt Knytlingasagan utbjöds ett skepp från varje härad. Sannolikt ligger även här den föreställningen till grund, att vakteskadern utgjorde en fjärdedel av flottan. Men den är i den isländska källan kombinerad med antagandet, att varje härad ställde fyra ledungsskepp. Intet talar emellertid för att skipan och häradsfjärding skulle genomgående sammanfallit på Valdemar I:s tid; av senare källor veta vi, att detta visserligen ibland förekom, men också att häradet ofta ställde antingen flera eller färre skepp än fyra. Knytlingasagans uppgift kan därför svårligen vara riktig i den form, vari den lämnas. Men möjligen ger den ett alltför tillspetsat uttryck åt ett verkligt sakförhållande: att vakteskadern var sammansatt av skepp, som samtidigt uttagits från alla delar av riket; med detta antagande låter Saxos formulering väl förena sig. I själva verket är detta även ur saklig synpunkt sannolikt. Det kan ej ha varit lämpligt att på en gång fullständigt blotta en landsdel på hela dess ledungskontingent, när detta ej på grund av offensiva syften var nödvändigt, såsom vid de vanliga årliga ledungsuppbåden; vakteskadern kunde ju ej alltid skydda särskilt hemorten —den skulle vakta hela rikets fred och synes av såxäl Saxo som Knytlingasagan att döma ofta hållit till i rätt avlägsna farvatten. Men även åt andra håll kunde ju krigsberedskap behövas. Dessutom måste ju en sådan anordning ha låtit bördan falla med i hög grad olika tyngd på olika områden, eftersom de territoriella storfjärdingarna ju voro av mycket olika storlek, i det att t.ex. hela Jutland utgjorde en sådan och Odense stift en annan; i följd härav voro naturligtvis även deras ledungskontingenter olika stora, så att de knappast kunna ha betecknats med uttrycket quarta qu^eque navis. Härledningen av termen 'ivorthxld som storfjärdingsbeteckning från Absalonstidens vakteskader torde därför ej vara riktig. — Uppgiften har ur en annan synpunkt sitt intresse, då den möjligen ger en vink om fyrtalets betydelse i den sjömilitära indelningen även när det gällde högre förband. Ej heller torde förklaringen böra sökas i samband med den kustbefolkningen åliggande skyldigheten att göra vakttjänst med tändande av vårdkasar och dylikt. Om denna vakthållning äro vi väl underrättade ur svenska och norska källor; från Danmark är därom mindre känt, men någon anledning att betvivla tillvaron av en motsvarande inrättning även i detta rike finnes säkerligen icke. Emellertid kan man svårligen tänka sig, att de olika storfjärdingarna ur denna synpunkt skulle bildat slutna enheter och på grund härav kunnat betecknas som särskilda ’vakthållningar’ eller vaktområden i förhållande till varandra. Dessutom vore det svårt att förklara, varför storfjärdingarna, som ju voro vederlagsavdelningar, om också territoriella sådana, skulle fått namn just efter kustbevakningen, somej veterligen stod i särskildt samband med vederlaget. 12 Iljärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=