174 Så mycket bättre grundad synes den mening, enligt vilken fda. worthxld bör sammanställas med fvn. varöhald, fsv. varphald och varphxlde.^^ För denna förklaring tala avgjort det danska ordets äldsta kända former: worth^eld i den i original bevarade danehofsdomen av 1285,^- worthal i den sannolikt föga yngre avskriften av Erik Klippings handfästning av 1282 i den Ribe domkapitel tillhöriga kodex, som är känd under namnet Ribe Oldemoder.^'^ Härtill komma: i 1276 års förordning (avskrift från mitten av 1300-talet) worthcel, worthel, vardera skrivningen två gånger,®^ i avskrifter av 1282 års handfästning från senare delen av 1300-talet worthicl, worthislde,^^ i den forndanska översättningen av samma handfästning från omkring 1400 laorth^eld,^^ slutligen hos Arild Huitfeldt Worthely vortels Eed, worhelds Eed.^^ —övergången ä >öppet ö inträder i forndanskan redan omkring 1300 och träffar även ä, uppkommet genom förlängning framför konsonantgruppen rp.^^ Andra stavelsens vokal torde låta sig förklaras, vare sig den fda. grundformen antages vara varphalde eller varphald. I förra fallet beror den på z-omljud, i det senare på att stavelsen blivit obetonad, en accentreduktion, som kan tänkas tidigast ägt rum i sammansättningar, sådana som varphald{s)ep{er)y varphald(s)nafnd och därifrån överförts till varphald i samband med att den ursprungliga betydelsen fallit i glömska och därmed känslan av sammansättning gått förlorad; åtminstone i personnamn har i seländskan och jutskan redan på 1100-talet ursprungligen bitonigt a och o i senare sammansättningsleden försvagats till e Utgår man från varphiclde förutsätter den i så fall inträdda synkopen av den utljudande obetonade ultimavokalen en liknande accentreduktion, som dock ej behöver gått ända därhän, att andra stavelsen blivit helt obetonad; efter svagt bitonig, undantagsvis också huvudtonig, penultima inträder sådan synkope i forndanskan, särskilt regelbundet i jutskan, redan före 1300,^® På en försvagning av andra stavelsens accent tyder även den assimilation Id > II, varom en av äldsta skrivningarna och åtskilliga av de övriga vittna; allmänt genomförd, d.v.s. även efter starktonig vokal, anses denna övergång ha blivit först i medeldanskan (efter 1350).®® Ljudkombinationen Id torde på grund av den äldsta kända formen (worth^ld 1285) böra antagas som ursprunglig; i yngre skrivningar återA. D. Jorgensen, a.a., s. 83; O. Kalkar, Ordb., 4, s. 743, s.v. vår(d)htel(d). Se ovan s. 166. Se ovan s. 158 med n. 14. Se ovan s. 157 med n. 11. Se ovan s. 158 n. 14. Se ovan n. 15 b. Noreen, Gesch. d. nord. Sprachen®, § 139 b/ jfr § 163 a. Noreen, a.a., § 161 a. Noreen, a.a., § 166 c. Noreen, a.a., § 184 a.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=