172 rex sitauerit icke till en episcopatu utan till ett underförstått ibi: eden skall avläggas inombiskopsdömet på den plats, dit konungen instämt den anklagade.^^ Konungens bestämmanderätt i fråga om platsen för rättegången sträckte sig sålunda endast därhän, att den ej behövde föras inom ifrågavarande »småland» självt utan endast inom det stift, till vilket landet hörde. En konsekvens av denna regel blir, att de i majestätsbrottsstadgan förutsatta stora jurisdiktionsområdena med undantag för Jutland sammanfalla med biskopsstiften; även om de skånska landskapen, som ej uttryckligt nämnas, torde detta gälla. Smålanden äro alltså ej ogynnsammare ställda än övriga östdanska områden; motsatsen hade varit mera ägnad att förvåna. Av de söder om Fyen och Seland liggande öarna, vilka företrädesvis torde åsyftas med beteckningen »smålanden», hörde alla utom Möen till Odense stift. Tillämpa vi indelningen från Kristoffer I:s majestätsbrottsstadga på förteckningen över de svärjande i 1285 års danehofsdom, komma vi alltså till det resultat att mannen från Fyen och mannen från Låland båda måste tillhört samma tremannagrupp, utsedd från ett rättsområde, sammanfallande med Odense stift. Av de båda icke svärjande måste följaktligen den ene ha tillhört denna grupp, den andre den seländska gruppen, motsvarande Roskilde stift. I 1276 års förordning framträder worthceld som term för en fjärdingsindelning inom vederlaget. 1285 års danehofsdom omtalar en worthield-ed och förteckningen över de svärjande, undersökt i jämförelse med äldre källor, visar oss dessa fördelade på tremannagrupper uttagna från fyra stora rättsområden: 1) Jutland, 2) Fyen med de till Odense stift hörande Smålanden, 3) Seland med Möen, 4) de skånska landskapen. Uppenbarligen motsvarar varje sådant område ett worth^eld. Kristoffer I:s majestätsbrottsstadga synes förutsätta samma lokala uppdelning som danehofsdomen av 1285. Man torde därför kunna konstatera, att ur vederlagets fjärdingsdelning sannolikt redan före 1200-talets mitt utvecklat sig en med hänsyn till vederlagsrätten gällande storfjärdingsdelning av hela det danska riket. Den geografiska innebörd, som fjärdingsdelningen inom vederlaget äger, när worth^eld-institutionen börjar omtalas i urkunderna från 1200-talets sista decennier, torde emellertid icke vara ursprunglig. Detta syntes framgå ur undersökningen av de från tiden omkring 1200 härrörande äldsta källorna för vår kännedom om vederlagsrätten. Flär uppträdde fjärdingsdelningen blott som en militär manskapsindelning av den hos konungen Denna tolkning gives av Kinch (Aarb. f. nord. Oldk. o. Hist. 1875), som anser, »at efter Kristofer den Forstes Forordning om Majestcetsforbrydelse Smålanden vel skulde regnes for sjerskilte Sysler, men at Sagerne dog kunde foretages udenfor dem, når det blot var i samme Bispedömme . . .»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=