171 Låland, som otvivelaktigt hör till dessa, men då vi av domen själv veta, att eden är en worthicld-ed, avgiven av män från hela riket, sannolikt uttagna inom vederlagets olika avdelningar, då worthield-indelningen i 1276 års förordning framträder som en fyrdelning av vederlaget, då 1285 års dom i övrigt upptager svärjande från Jutland, Fyen, Seland och Skåne, som vi på grund av Kristoffer I:s stadga ha skäl att antaga som kärnorna inomde självständiga enheterna i den territoriella vederlagsorganisationen, och då slutligen de svärjande från Jutland och Skåne i domen bilda tremannagrupper, förefaller det sannolikt, att mannen från Låland bör betraktas icke som fristående utan som inordnad i en tremannagrupp. På grund av överensstämmelserna i övrigt kan det synas rimligt att söka svaret på frågan, vart han bör hänföras, med ledning av regeln för Smålandens jurisdiktion i Kristoffer I:s stadga. Medan vart och ett av Smålanden skall räknas som en syssla och således är ett slutet område med hänsyn till nämndens uttagande, är detta icke fallet med hänsyn till själva rättegången. Den anklagade från Smålanden skall prestera det honom åvilande edsbeviset in episcopatu, ubi eum rex sitauerit. Av dessa ord hava två olika tolkningar blivit givna. Enligt den ena skulle konungen, när det gällde anklagad från Smålanden, äga fritt välja det biskopsdöme, där processen skulle föras.^® Den med ubi inledda relativsatsen tänkes alltså beroende av in episcopatu i huvudsatsen. Häremot kan invändas, att formuleringen, så fattad, efter ordalydelsen lämnar öppet för konungen att låta anställa rättegången i vilket stift i riket som helst. Men dels är en så ogynnsam ställning för smålanden helt och hållet oförklarlig, dels vore, om den åsyftade meningen varit denna, orden in cpiscopatu i själva verket onödiga. Man har sökt minska den förra och avlägsna den senare av dessa svårigheter genom antagandet att bestämmelsen endast avsåge att lämna konungen valfrihet mellan Odense och Roskilde biskopsdömen. Detta antagande saknar emellertid varje stöd i stadgandets ordalydelse, och man frågar i varje fall förgäves efter en motivering till att bestämmandet av rättegångsområdet just i fråga om smålanden skulle överlämnats åt konungens skön för varje särskild rättssak, då formuleringen likväl tydligt angiver ett samband mellan stift och rättegångsområde och då veterligen ingen obestämdhet rådde i fråga om smålandens förhållande till stiftsindelningen. Sakligt begripligare och tillika formellt oantastligt blir stadgandet enligt den andra tolkningen, som hänför satsen ubi eum A. D. Jorgensen (Aarb. f. nord. Oldk. o. Hist. 1876, s. 81); ». . . småoernc, for hvis vedkommende kongen frit kan vxlge bispedomme til processens forelse (altså Saelland eller Fyn)»; Holberg, Dansk Rigslovgivning, s. 152: »For Smaalandenes Vedkommende foreskrives Renselse i et af Bispedommene Sjaelland eller Fyen . . .»; s. 169: ». . . de som anklagedes i Smaalandene, skulde rense sig i det Bispedomme, hvor Kongen staevnede dem . . .».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=