170 synes förutsätta, att Jutland i och för sig utgör en enhet; annars skulle det ej behövt uttryckligt bestämmas, att eden skall avläggas antingen i NordJutland eller Sydjutland, allteftersom anklagelsen blivit framställd i den ena eller andra landsdelen, medan en motsvarande bestämmelse ej varit nödvändig i fråga om vare sig Fyen eller Seland. Slutsatsen kan synas djärv. Den stödjes emellertid även därav, att stadgan, trots sin uppenbara karaktär av vederlagsförordning och följaktligen rikslag, icke omtalar Skåne. Detta kan svårligen förklaras annat än så, att en viss uppdelning i rättsområden förutsättes som bekant, medan av dessa endast de uttryckligen beröras, för vilka specialbestämmelser ansetts av nöden. Det förutsatta jutländska rättsområdet kan icke vara identiskt med Jutska lagens område. Om Fyen, som i likhet med Nordjutland och Sydjutland tillhörde detta lagområde, har nämligen icke såsom i fråga omde sistnämnda behövt uttryckligen föreskrivas, att det skulle utgöra en särskild jurisdiktionskrets. Men att detta är meningen, framgår av två omständigheter. Dels hade det annars varit nödvändigt att föreskriva, huruvida Fyen skulle sammanföras med Nordjutland eller med Sydjutland, dels sammanfalla, såsom strax skall visas, i fråga om Smålanden biskopsdöme och jurisdiktionskrets, vadan Fyen ej rimligen kan tänkas falla utanför den av det biskopsdöme, vars huvuddel det var, bildade jurisdiktionskretsen. Då det av specialstadgandet om landsdelarna norr och söder om Kongeå förutsatta rättsområdet ej heller är ett landstingsområde — ty på halvön funnos två landsting. Viborgs för norra delen, Urnehoveds för den södra — synes det vara en speciellt vederlagsrättslig enhet, som här ligger till grund för uppdelningen. Som självständiga rättsområden framträda vidare Fyen och Seland. Smålanden räknas visserligen vart och ett som en syssla vid nämndens uttagande; däremot bilda de icke vare sig vart för sig eller tillsammans ett slutet jurisdiktionsområde i de saker, som stadgan behandlar. Skåne omnämnes icke, men det kan, såsom redan blivit antytt, just därför knappast betvivlas, att denna riksdel med angränsande mindre landskap utgjort ett jurisdiktionsområde. Den uppdelning i stora rättsområden inom vederlagsrätten, som sålunda synes skymta i Kristoffer I:s majestätsbrottsstadga, företer påtaglig frändskap såväl med worthceld-mÅe\nm^en i 1276 års förordning som med den geografiska fördelningen av de svärjande i 1285 års danehofsdom. Kristoffer I:s stadga synes liksom 1276 års förordning förutsätta ett ursprungligt fyrtal av enheter, fastän en av dessa genom en specialbestämmelse får underavdelningar. Som enheter synes man liksom i 1285 års företeckning kunna skönja Jutland, Fyen och Seland, varjämte det i stadgan felande men i förteckningen förekommande Skåne kan antagas förutsatt även i den förra. Kristoffer I:s stadga giver en bestämmelse om jurisdiktionen för Smålanden; domen av 1285 upptager en svärjande från
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=