163 omdessa skulle framkallat det motstånd och det missnöje, varom det förut berörda tillägget vittnar. Häremot kan dock invändas, att en opposition mot att en för den anklagade oförmånlig bevisregel, som vunnit erkännande i fråga om särskilt svåra förbrytelser, utsträcktes även till mindre betydande, i själva verket kunnat stödja sig på den i äldre dansk och överhuvudtaget nordisk rätt genomgående principen om bevisningskravens skärpning gentemot den anklagade i mån av anklagelsens allvarligare innebörd. Just i fråga om de i förordningens andra, tredje och fjärde punkter nämnda brotten har man därför med någon rimlighet kunnat resa kravet på bevisning allenast med den anklagade partens ed jämte av honom själv utsedda edgärdsmän. I den meningsskiljaktighet som på dessa punkter framträdde rörande rätten att utse de svärjande, ligger måhända förklaringen till att denna fråga endast i dessa fall blivit uttryckligt berörd. Man har emellertid menat, att den nämnd, som 1287 yttrade sig i saken om Erik Clippings mord, var tillsatt av konungen; vore detta riktigt, kunde häri ligga ett stöd för åsikten, att även första bestämmelsen i 1276 års stadga åsyftat en på detta sätt utsedd nämnd. Att nämnda bestämmelse ej uttryckligen gäller fullbordat konungamord utan endast förberedelser därtill behövde näppeligen omintetgöra ett sådant analogibevis, som än mindre torde försvagas därav, att 1287 års nämnd var vida talrikare än den 1276 föreskrivna; grunden till denna modifikation har man sannolikt med rätta funnit i de anklagades stora antal, nio personer, och om den 1287 fungerande nämndens karaktär av worthtield-xvimnå kan i övrigt knappast råda tvivel.-^ Men det har blivit visat, att intet verkligt stöd finnes för antagandet, att 1287 års nämnd blivit utsedd av konungen; den uppgift i konung Håkan Håläggs manifest av 1307 till förmån för de fredlösa, somhärför blivit åberopad, gäller icke den ursprungliga nämnden utan den, som på ett danehof i Helsingborg 1305 avgav en upprepad skyldigförklaring.^^ Att i källmaterialet ej finnes något klagomål över att 1287 års nämnd skulle tillsatts av konungen, är onekligen ett med svagheten hos varje argumentum e silentio behäftat bevis för antagandet att den i stället tillsattes av danehofvet. Och även om detta antages, kan därav ingen säker slutsats dragas för tolkningen av 1276 års stadga. Förhållandena voro 1287 undantagsartade. Det fanns ingen myndig konung, den unge Erik Menved var endast en tolv eller tretton års gosse, hans moder drottning Agnes har måhända ej ansetts berättigad att utöva konungens rätt i processen, och först vid samma tid som domen fälldes, troligen på samma möte men möjligen först efter domen, erkändes hertig Valdemar som riksföreståndare. Om den worthteld-riimnå, på vars utlåtande danehofvet i Nyborg 1285 grundade sin dom, är med säkerhet Matzen, a.a. ^ Matzen, a.a., s. 728 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=