162 emellertid, när det gäller en medeltidslatinsk urkund, knappast befogat. För denna översättning kan ej åberopas följande stadgande i en till Kristoffer I:s tid hänförd utvidgad redaktion av den Abel tillskrivna vederlagsstadgan: si autem (o: accusatus) negauerit, ab jnpeticione regia se purgabit xij cognatis de witharlogh si habeat. alioquin quotquot sibi deficiunt compurgatores de with^erlogh, aliunde sibi assumat de cognatis.^^ Att de utom vederlaget utsedda edgärdsmännen i detta fall utfylla det antal, som kunnat uttagas inom nämnda krets, framgår nämligen av sammanhanget {quotquot sibi deficiunt). Stället visar icke, att ad som verbalt sammansättningsled ensamt för sig måste uttrycka betydelsen eller dylikt. Att detta icke är nödvändigt framgår med full tydlighet av danehofsdomen av 1285 i en tvist mellan konung Erik Clipping och hertig Valdemar av Jutland. Här omtalas edgång av tolv viri discreti de regno Dacie och majoritetens yttrande, som blev avgörande för domen, betecknas med orden depositio et iuramentum decem virorum discretorum illorum, qui a meliorihus regni ad hoc annominati fuerunt.-^ Sammansättningsleden ad i verbet annominare har här ingalunda betydelsen ligare’. På sin höjd kunde den anses uttrycka, att ifrågavarande personer utsetts till att avlägga den ed, som skulle läggas till grund för domen, men även denna tanke har i så fall ansetts behöva förtydligas genom tillägget ad hoc. Någon annan nyans än möjligen sumantur ad purgandum behöver följaktligen ej inläggas i ordet assumantur i 1276 års förordning. En närmare jämförelse av de båda rättskällorna är ej ägnad att stödja antagandet om identitet mellan deras regler för de svärjandes tillsättning. Ingenstädes i 1276 års förordning omtalas några sådana nominati ad nominandum, som förekomma i den Kristoffer I tillskrivna majestätsbrottsstadgan. De tolv män, som i vissa fall (§§ 2—4) enligt den förra skola uttagas inomden anklagades worth^eld, tillsättas av konungen. I fråga om stämpling mot konungens liv (§1) säges ej uttryckligt, vem tillsättningsrätten tillkommer. Att den även i detta fall varit avsedd att utövas av konungen har i den vetenskapliga diskussionen från ett håll blivit bestämt bestritt. Man har därvid anfört, att, om konungens tillsättningsrätt varit allmän regel och just därför kunnat underförstås i den första bestämmelsen, dess uttryckliga hävdande i de tre följande skulle kunna övertygande förklaras med att de förbrytelser, som i dessa behandlas, icke tidigare varit föremål för lagstiftning; och att det i alla händelser under denna förutsättning bleve svårbegripligt, att nämnda tillsättningsregel just i fråga Constitutio Christophori regis 1257—1259, § 2 (Aarsber. fra d. K. Geh.-Archiv, 5, s. 12). -® Se nedan s. 164 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=