161 nämningen, vid det fortsatta omtalandet av de tolv. När nu den riktiga läsningen visats vara ita quod, synes det tämligen uppenbart att satsen går ut på att lämna en närmare föreskrift om tillsättningen av de förut berörda tolv nämndemännen. Men även i detta fall skulle man ju, ifall man finge inskjuta den även med den äldre läsningen nödvändiga förutsättningen omen svaranden medgiven och av honom begagnad rätt att utesluta tre, möjligen kunna söka göra gällande, att satsen handlar om fyllandet av den på så sätt uppkomna luckan. Det torde därför vara skäl att granska även de övriga skälen för denna åsikt. Som stöd för översättningen av quolibet som ’vederbörande’, ’ifrågavarande’ har åberopats ett stadgande i en föregående till hirdlagstiftnlngen hörande förordning, vanligen tillskriven konung Abel och hänförd till år 1251, där det heter, att hovman (decurio), som överbevisats om falsk anklagelse mot annan hovman, dels skall gälda skadestånd till denne, dels böta tre gånger 40 mark att lika delas mellan målsäganden, konungen och hela vederlaget (communitati curie), varvid i fråga omsistnämnda böteslott bestämmes: quilibet eciam episcopus cum quatuor discretis de dyocesi disponat de illis x/'" marchis attinentibus communitati curie ad commune commodum vel elemosinam. Med rätta har anmärkts, att quilibet här ingalunda behöver betyda »vederbörande» utan mycket väl kan fattas i betydelsen »varje». De olika biskoparnas dispositionsrätt skulle då gälla den del av bötesbeloppet, som fallit på deras stift. Då beloppet i sin helhet skulle tillfalla communitas curie och intet giltigt skäl torde kunna anföras för att härmed skulle åsyftas blott en avdelning av vederlaget, synes denna tolkning vara den mest sannolika. Emellertid ligger översättningen »vederbörande», »ifrågavarande» mycket nära den betydelseskiftning »vilken som helst», som framträder, när huvudvikten lägges på pronominets senare sammansättningsled; med »vilken som helst» torde väl kunna åsyftas ej blott den subjektivt föredragne utan lika väl den av omständigheterna i ett givet fall utpekade, alltså närmast »vilken det vara må». Fall torde därför kunna tänkas, där denna översättning är den riktiga. På rent språklig väg kan det näppeligen avgöras, om så är förhållandet i nu anförda stadganden. Ett annat språkligt stöd för antagandet, att metoden för nämndens tillsättning i 1276 års förordning skulle vara identisk med den i den äldre majestätsbrottsstadgan föreskrivna synes man velat finna i ordet assumantur, vars innebörd förmenats vara, att tre nämndemän skulle »tagas till» de ursprungliga tolv.^® Att i första sammansättningsleden av verbet assumare inlägga den pregnanta betydelsen ’ytterligare’, ’därutöver’ är *** A. D. Jorgensen i Aarb. f. nord. Oldk. o. Hist. 1876, s. 83; »der tagcs 3 til (de 12) af vedkommendc (sml. ovenfor quilibet episcopus) worthasl.» 11 IJjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=