151 de båda edstemata utan skillnad i sak ha kunnat ombytas och förklarar icke, varför i ölgillesstadgandet så har skett. Snarare torde man böra fästa sig vid att bestridandet av själva tvisten icke i stadgandet om deild at qldrhusi förskrives som edstema för de parter, mot vilka anklagelsen för misdeild, alltså enligt här framställda tolkning för olaga förlikning, är riktad {hinna hverr er misdeild er kend). Nämnda parter skola »bestrida genom edgång med två medsvärjande» {syni med lyritareiÖi). Vad som skall av dem bestridas säges icke uttryckligt, men man har all anledning att här ur anklagelsetemat supplera ordet misdeild. För så vitt denna term åsyftar tvistens uppgörande genom olaga förlikning, har de som parter anklagades edstema varit även till sin direkta innebörd analogt med det i de båda andra fallen av olaga förlikning föreskrivna. Att sämjan vid dryckeslaget har varit obruten, är däremot temat för de övriga gillesdeltagarnas ed. Härtill måste ju motsvarighet saknas i de stadganden, där det på olagligt sätt uppgjorda mellanhavandet ej förutsättes uppkommet i närvaro av en med processuella befogenheter utrustad menighet. Förut har antagits, att det bötesansvar, som har stadgats för dessa edgångsskyldiga, icke har gällt aktiv medverkan till den olaga förlikningens åvägabringande. Det är under denna förutsättning helt naturligt, att edstemat för dem ej rör sig om denna olaga förlikning och det är åtminstone begripligt, att det i stället går ut på ett bestridande av det faktum, vartill den enligt åtalet uraktlåtna rättshandlingen borde ha anknutit sig. Tidigare ha här anförts skäl för den meningen att begreppet misdeild ej i och för sig hänvisar på en begränsning av gillesdomstolens kompetens, varigenom vissa svårare tvister skulle uteslutas från denna. Däremot torde en begränsning av kompetensen på annat sätt framgå ur stadgandets ordalydelse. Denna förutsätter otvetydigt, att alla i mellanhavandet direkt inblandade parter ha överlevat detta. I varje fall beröres den motsatta möjligheten icke med ett ord. En sådan förutsättning ligger ingalunda i begreppet deild i och för sig.^® Med hänvisning till ett annat stadgande i Gulatingslagen,jämfört med motsvarande i Frostatingslagen,har man visserligen menat, att gillesdomstolens kompetens enligt Gulatingslagen skulle omfatta även dråpssaker.Åsikten torde icke vara riktig. De till dess stöd åberopade stadgandena ge visserligen bestämmelser om banemannens finnande i händelse av dråp vid ölgille. Härvid ålägger Gulatingslagen i visst fall ölgillelaget gemensamt bötesansvar för dråpet och Jfr G 166 (NGL, 1, s. 64). ” G 157 (NGL, 1, s. 62). '« F IV 14, 15 (NGL, 1, s. 163). Fr. Br.^ndt, Forclxsninger, 2, s. 423, jfr s. 353 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=