150 friande, medan den andra, om han brister åt eden, sakfällesd^ Man måste stanna vid att konstatera den logiska motsägelsen, från vår synpunkt, i dessa lagstadganden, sådana de faktiskt föreligga. De låta sig ej tolkas på något annat sätt, som avlägsnar svårigheten. Ett försök att juridiskt formulera och rättspsykologiskt förstå den tankegång, som har resulterat i dylika regler, skulle leda in på undersökningar rörande förhållandet mellan edgång, sakfråga och straffrättsligt ansvar, eller, om man så vill, rörande edens uppgift och innebörd i den äldsta norska rättegången. Sådana undersökningar måste bli alltför vidlyftiga, för att här kunna företagas. För att avlägsna en skenbar motinstans mot den i det föregående framställda uppfattningen av tolvöresboten i stadgandet om deild at gldrhusi torde det anförda vara till fyllest. Det här anmärkta logiska missförhållandet mellan vissa anklagades fällande och andras friande framträder f.ö. i sistnämnda stadgande så till vida i mildare form än i de båda andra därmed jämförda, som samtliga ölgillesmän drabbas av bötesskyldighet, så snart en fjärdedel av dem brister åt eden. Fullgörandet av deras egen edgångsskyldighet räcker således icke till att fria dem, för så vitt icke en kvalificerad majoritet av deras medanklagade också förmår för sin del fullgöra samma bevisprestation. Om och under vilka villkor övriga gillesdeltagares bristande edgång inverkar på de för misdeild direkt anklagade parternas bötesskyldighet framgår icke av stadgandet och kan ej heller på annat sätt utrönas. Att den vid de andra fallen av olaga förlikning uttalade regeln om de särskilda parternas oberoende av varandras edgång gäller även för det i samband med deild at qldrhusi under namn av misdeild omtalade fallet får väl däremot anses sannolikt. Ett särskilt beaktande förtjänar olikheten mellan de edstemata, som föreskrivas å ena sidan i stadgandet om deild at gldrhusi, å den andra i Gulatingslagens båda övriga stadganden om olaga förlikning. I förstnämnda fall gäller den till sitt innehåll uttryckligt angivna eden ett förnekande av att tvist har förekommit, i de andra fallen ett förnekande av att uppgörelse har blivit träffad (siett gorva). Förklaringen till denna olikhet bör måhända icke sökas däri, att de båda edstemata ha kunnat såsom likvärdiga ombytas. Detta skulle innebära att, för den händelse tvisten ej har kunnat bestridas, dess karaktär av misdeild, d.v.s. uppgörande genom olaga förlikning, i och med konungsbotens uteblivande utan vidare vore klar. Så är visserligen fallet. Men detta visar endast, att G 214 (NGL, 1, s. 73): ... ef peim fellr sa eiör. pa fellr til .xv. marca vitis hvarorn peirra. Nu cf ar.r.arr vinnr en annarr eigi. pa er sa useccr er vinnr. en hinn er sannr at sok er eitSrinn fellr. — I överensstämmelse härmed har man säkerligen att tolka den i och för sig icke lika språkligt klara bestämmelsen i G 256 (NGL, 1, s. 84): . . . En ef peir eidar falla, pa er hvdrtveggia peirra secer at .xv. morcom. en annarr ef oeörom fellr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=