149 ningens åvägabringande från gillelagets sida utan endast på en passiv försummelse av dess lagliga skyldighet. Den nu lämnade förklaringen av tolvöresboten i stadgandet om deild at qldrhusi torde äga företräde framför den mening, enligt vilken nämnda bot skulle vara en påföljd för deltagande i själva den misshällighet, som har ägt rum under dryckeslaget.*^ Sistnämnda förklaring förutsätter tydligen, att anklagelsen för misdeild, varav såväl tolvöresboten som femtonmarksboten är beroende, skulle gälla det vid ölgillet uppkomna mellanhavandet som sådant. Denna förutsättning har emellertid förut visats vara oantaglig såväl i den form, att termerna deild och misdeild skulle avse samma sak, som i den form, att den senare termen skulle avse en misshällighet av viss svårare beskaffenhet. Motsättningen mellan två olika grader av edgångsskyldighet och bötesansvar förblir vidare en olöst gåta, om båda graderna skulle hänföra sig till aktivt deltagande i en och samma misshällighet.*'* Det kan förefalla egendomligt, att enligt bestämmelserna om tolvöresboten de icke svärjande ådraga sig denna, medan de övriga undgå bötesansvar, för så vitt icke minst en fjärdedel av gillelaget brister åt eden. Har en olaga förlikning faktiskt kommit till stånd, måste ju samtliga i det uppgjorda mellanhavandet icke direkt inblandade ölgillesmän ha gjort sig skyldiga till den »overksamhet», som tolvöresboten här har antagits avse. Har åter förlikning icke ägt rum, kunna tydligen inga ha gjort sig skyldiga till sådan »overksamhet». Satsen at peir drucku par sdttlega är ett omdöme, vars sanning eller osanning i verkligheten måste vara beroende av det antal deltagare i dryckeslaget, som tror sig om att gå ed därpå. Den logiska oegentlighet, vartill reglerna för bötesskyldighetens inträdande sålunda synes leda, om tolvöresbotens grund uppfattas på här föreslaget sätt, kan möjligen tyckas tala för den nyss anförda mening, enligt vilken grunden vore att söka i aktivt deltagande i själva misshälligheten. Ett logiskt dilemma av analog innebörd är emellertid oundvikligt i Gulatingslagens båda övriga stadganden om olaga förlikning. Av två härför anklagade parter måste brottet tydligen vara begånget av båda eller av ingen. Icke förty är enligt dessa stadganden den ena partens fullgörande av den föreskrivna edgångsskyldigheten tillräcklig för hans Fr. Brandt, a.a., 2, s. 354: »Havde saa mange som Fjerdeparten af samtligc Gjester deltaget i Slagsmaalet, forfaldt samtlige i Böder til Kongen». Jfr dock a.a., 2, s. 24 första stycket där omnämnandet av tolvöresboten i G 185 för att »vxre tllstedc ved Slagsmaal uden at skille de Stridende ad» åtföljes av orden »jfr 187 Femtonmarksboten vid Misdeild i Gildehus omtalas av Brandt i annat sammanhang (a.a., 2, s. 24), dock utan försök till bestämning av förbrytelsens karaktär. ».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=