147 uppgjorda mellanhavandet hade varit av viss lindrigare beskaffenhet. Men så är ej fallet, utan eden gäller, att överhuvudtaget ingen osämja hade förekommit under dryckeslaget {at peir drucku par sattlega). Edstemats formulering tyder på, att stadgandet icke till tvist {deild) hänför annat än sådant, som i och för sig kan föranleda ingripande av offentlig skyldighet om bötesansvar gentemot denna. Endast om det kan bevisas, att deild i denna mening icke har förekommit vid gillet, avvärjes det bötesansvar, som så snart en anklagelse för misdeild riktas mot vissa gillesdeltagarc, göres gällande mot samtliga andra. Gillesdomstolens kompetens i mål, som medföra straffbot till konungen, kan således icke betvivlas. Tvärtomvisar det nyss anförda edstemat, att stadgandets förra del tillerkänner gillclaget jurisdiktion just i sådana mål. Att deild och misdeild skulle vara samma sak, kan emellertid icke antagas. Redan det språkliga uttrycket antyder en skillnad. Sakligt måste det anses orimligt, att samma mål, som gillelaget äger avdöma, under alla omständigheter skulle såväl för domstolens medlemmar som för de tvistande parterna medföra bötesansvar inför annan myndighet. Av den tankegång, som nyss har blivit förd, framgick emellertid, att skillnaden icke kan ligga i själva den under dryckeslaget uppkomna tvistens mer eller mindre allvarliga natur. Skillnaden synes då ieke kunna sökas annorstädes än i det sätt, varå parterna och övriga deltagare i gillet ha förfarit i anledning av tvisten. Beskyllningen för misdeild utgår från konungens tjänsteman eller länderman. Sannolikt åsyftas därmed sådant med bötesskyldighet till konungen förenat mellanhavande, som väl i och för sig hade kunnat av gillelaget avdömas men som i stället har blivit mellan parterna uppgjort pä sådant sätt, att konungens bötesrätt icke har blivit tillvaratagen. Däri, att konungsbot icke har blivit erlagd, ligger då det kännetecken, som utan vidare förvandlar varje under ölgillet försiggången deild till misdeild. Tolkningen bestyrkes därav, att edgångsskyldighet och bötesansvar för var och en av de tvistande parterna — ed med två medsvärjande (lyrittareiör) ^ och femtonmarksbot äro desamma, som stadgas vid två andra i Gulatingslagen behandlade fall av olaga förlikning.^® Liksom i dessa fall —det ena ® Om lyrittareiör se E. Hertzberg i NGL, 5, s. 414 f., Fr. Brandt, Forelicsningcr, 2, (1883), s. 252 f., S. Bugge, Runeskriften paa Ringen i Forsa Kirke (Festskr. t. d. kgl. Universitet i Upsala [1877], s. 54—58: Lyrittr—lyöréttr, ’en hos Landets Befolkning (lyör) overhoved gjazldende Ret; almindelig erkjendt, lovmajssig Rct’. G 214, 256 (NGL, 1, s. 73, 84). G 214 (NGL, 1, s. 73): Ef mannc cr kent at hann have niÖrdrepit konongs rette. Nv kenner armaÖr pat manne at han have örepit niör konongs rette. en ceörum pat at hann have tivene fengit. En peir kveöa nei viö. pa seal armaör stefna peim til pings baöom tveim. pa scolo peir a pvi pingi festa firi sic lyritar eiö. hvarr peirra. at peir hava eigi sxtt gorva firi pat mal. ef peim fellr sa eiör.pa .XV. marca vitis hvarom peirra. Nti ef annarr vinnr en annarr eigl. pa er sa fellr til
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=