146 Härpå avdömes saken med samma verkan, som om domen hade blivit fälld å ting. I följd av den under ölgillet rådande stegrade friden har varje deltagare för honom tillfogad oförrätt anspråk på dubbelt högre böter än eljes. I olikhet med Bjärköarättens stadganden om jurisdiktion å skepp och under handelsfärd är här ej tal om bötesfördelning. Skälet härtill kan tänkas vara antingen det, att mål, vari sådana hade kunnat förekomma, d.v.s. sådana, som för den skyldige skulle ha medfört offentlig bötesskyldighet, ej har hört under domstolens kompetens, eller det, att ett uttryckligt stadgande ej har varit nödvändigt, därför att fördelningen har varit den i lagen för vanliga förhållanden föreskrivna. Det senare alternativet torde ha varit det verkliga. Det förra alternativet skulle innebära en osannolikt stark begränsning av domstolens kompetens. Sakens behandling i det dömande gillelaget kan föranleda en talan av en konungens tjänsteman {armadr eller lendr maQr). Denna talan föres dels mot de tvistande parterna, dels mot dryckeslagets övriga medlemmar. I detta sammanhang uppträda termerna misdeila och misdeild. Man har tolkat verbet misdeila som liktydigt med VPP^ klammeri eller tra:tte paa saa utilborlig maade, at det falder ind under den kongelige paataleret og bodestraP, substantivet misdeild, f., med ’strafbart klammeri eller trxttc’.^ För så vitt dessa tolkningar söka den i förleden mis- i de anförda termerna åsyftade egenskapen i själva tvistens materiella beskaffenhet, äro de näppeligen hållbara. Som villkor för rätten att efter fritt val uppgöra saken inom laget eller hänskjuta den till ting uppställes endast gillesdeltagarnas lagkunskap. Stadgandet om de kungliga tjänstemännens eventuella talan ger bestämmelser om två olika grader av dels edgångsskyldighet, dels bötesansvar. Å ena sidan talas om egen ed och tolvöresbot, å andra sidan om egen ed jämte två medsvärjande (lyritareiör) och femtonmarksbot. Härav framgår, att det i stadgandet är fråga om två olika slag av brott. Anklagelsen för misdeild gäller tydligen de i tvisten [deild) såsom sådan direkt inblandade parterna. Men vid sådan anklagelse riktas en talan även emot de övriga gillemännen. Uppenbarligen tilltalas dessa i sin egenskap av innehavare av vissa processrättsliga befogenheter, nämligen att antingen själva avdöma målet eller hänskjuta det till ting. Om misdeild vore en tvist, som redan i och för sig, på grund av sin materiella beskaffenhet, icke fölle under gillelagets jurisdiktionskompetens, skulle man vänta, att den ed, varmed de ickei själva tvisten inblandade gillemännen hade att fria sig från ansvar, skulle gälla, att det inom laget BERG, Grundtrjekkene i den seldste norske proces (1874), s. 6 ff.. Fr. Brandt, ForeIscsninger, 2, (1883), s. 240 f., K. Maurer, Vorlesungen, 1: 2 (1907), s. 216. ® E. Hertzberg i NGL, 5, s. 448.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=