136 under kejserlig [?] öfverhöghet, egentligen dansk). Äfven kvinnor begifva sig dit {Katla, cap. 20), och således en regelbunden färd. Svenskarnas förhållande till frankerna synes ha varit af fredlig art, åtminstone ingen fiendskap å svenske konungens sida (om också möjligen svenskar såsom enskilde varit med om vikingatåg i västerlandet — kristne krigsfångar bland svenskarne). Svenskarna [voro] redan före Ansgars mission genom denna samfärdsel bekanta med kristendomen. Missionen föranleddes af en svensk beskickning (829) till kejsaren. Inter alia negotia (möjligen handeln) försäkrade [?] sändebuden, att i Sverige funnos många, som önskade antaga kristendomen; konungen själf vore åtminstone benägen att mottaga kristna präster i sitt land; de bådo kejsaren skicka dugliga predikanter. Denna anmodan (vare sig fullt uppriktig eller ej) vittnar åtminstone därom, att svenskarna ville stå på god fot med kejsaren, hvilket också visas af det sätt, hvarpå Ansgar bemöttes. Däremot äro svenskarnas förhållanden till danskarna mera osäkra. Mycket lifliga förbindelser underhöllos och konungarna [voro] nära bekanta med hvarandra, men en viss rivalitet [rådde]. Danmark [var] vid denna tid sönderslitet af partistrider; konungaättens medlemmar befunno sig i ständig kamp, (Gudröds söner mot Harald), somliga understöddes af eller sökte hjälp af [den] frankiske kejsaren. Det förefaller som om svenskarna höllo med det danska parti, som var vänligt sinnadt mot frankerna, och som om svenskarna (eller deras konung) kände sig hotade af de konungar och höfdingar, som vid 820-talet bemäktigat sig väldet i Danmark. (Danmark [var det] egentliga sätet för vikingalifvets uppblomstring; ur den för tillfället härskande grenen af danska konungaätten utgick Ragnar Lodbrok). Svenskarna åter ville hålla vikingarna ifrån sig och så vidt möjligt lefva i fred, ehuru de äfven å sin sida företogo sjötåg, dock egentligen på andra sidan Östersjön. Sverige framträder såsom ett enda rike under en konung (tydligen framställd såsom grannkonung till Danmark; ingen stamskillnad omtalas i Sverige eller några underkonungar eller dylikt). Sverige har tydligen någon tid förut genomgått ett skede af krig och eröfringståg, därefter inre strider; nu något utmattadt, och eröfringarna bortom Östersjön [?] fasthålles icke med kraft, utan gå förlorade. Att svenske konungen likväl härskar öfver hela riket framgår af allt (i motsats till Danmark; konung Herioldus säges råda öfver pars Danorum). Gränserna för Sveriges rike angifvas icke för öfrigt närmare. Fyra svenska konungar omtalas vid namn. 1/ En afliden konung Ericus (cap. 26), som [de] ifrigaste hedningarna säga vara upptagen bland gudarne (därför troligen en frejdad krigshjälte); 2/ den vid Ansgars första ankomst regerande konung Bern (cap. 11); den vid hans andra ankomst regerande konung Oleph el. Olof (cap. 21); 4/ den fördrifne konung Anoundus (cap. 19: quidam rex Sueonum, ejectns regno
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=