134 författarens och hans hjältes okonstlade väsen och ärliga sinne för sanningen. Om Ansgar själf berättas inga underverk, och de syner, som aposteln haft, framställes på det sätt, att deras subjektiva beskaffenhet icke undandöljes (såsom drömmar). Så godt som det enda egentliga under, som omtalas, är det, som vederfors den svenska kvinnan Katla, då hennes penningesäck [?] åter fylles, sedan hon utdelat dess innehåll åt de fattige i Dorestad, dit hon rest, eftersominga fattiga funnos i Sverige. Författaren förtäljer här tydligen icke hvad han själf anser sig ha sett, utan andras utsagor, hvilka han dock tror enär han ej anser underverk öfver hufvud om.öjliga. (Måhända äfven under, när Herigar genom [?] bön framkallade regn på tinget men själf förblef torr cap. 19.) Denna ärlighet i fråga om berättelsens hufvudperson måste också öka trovärdigheten av hvad författaren liksom i förbigående meddelar om svenskarne. Han röjer ingen tendens att på deras bekostnad upphöja Ansgar och hans medarbetare. Det finns intet spår till någon förhäfvelse öfver svenskarna såsom hedningar och barbarer, ingen hierarkisk härsklystnad, utan en stämning af medlidande med deras förvillelser, som för öfvrigt bedömes med humanitet och ett visst undseende. Icke nog, att författaren särskildt betonar och med tillfredsställelse skildrar de kristnade svenskarnas trosnit (höfdingen Herigarhts, Frideborg och hennes dotter Katla)-, utan han gör äfven rättvisa åt de motiv, som orsaka hedningarnas motstånd mot missionen. Det är visserligen en djäfvulens tillskyndelse {diaholicus instinctus) att folket fördrifver biskop Gauzbcrt och ihjälslår hans medhjälpare Nithard, som sålunda förvärfvar martyrkronan under det att våldsmännen hemsökas af sjukdomar och andra Guds straff. Men förf. låter tydligt förstå, ehuru med all grannlagenhet, att de gjort sig skyldiga till ett ovist nit i det att de icke nöjde sig med gudstjänsten i den kyrka de fått bygga, utan ifrigt bedrefo omvändelseverket utan att afbida ett genom konungen utverkadt lagligt medgifvande därtill af tinget. Och Ansgar själf, ehuru det var hans högsta önskan att själf till slut aktas värdig martyrkronan, respekterar därför sedermera konung Olofs politiska betänkligheter. Det faller hvarken Ansgar eller hans biograf in att för den skull beskylla konungen för svaghet eller ljumhet. Denna frihet från fanatism framträder i synnerhet fördelaktigt när man jämför Ansgarii Vita med de karrikatyrartade skildringarna i andra sådana missionshistorier från medeltiden, t.ex. i de norska och isländska sagorna om Olof Tryggvesson och Olof den helige (i synnerhet i de texter, somhärröra från munkarne Odd och Gunlaug). Just till följd af denna lugna och opartiska sinnesstämning hos förf. och hans sagesmän, främst naturligtvis Ansgar själf, kan man så mycket mer lita på riktigheten af hans politiska och kulturhistoriska notiser om ny-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=