133 Ansgarii Vita kallas med skäl af Wattenbach (Deutschlands Gesch. Quellen) för en af medeltidens mest betydande källskrifter. Redan stilen med dess jämförelsevis goda latinitet och frihet från svulst kännetecknar den så som ett arbete af den s.k. karolingiska renässansen, hvars inflytande ännu under 9:de århundradet gj’orde sig gällande i det frankiska rikets klosterskolor. Skriften har ett rikare sakligt innehåll än som vanligen förekommer i dylika kyrkliga biografier. Men man får dock icke förbise att äfven Ansgarii Vita hör till denna litteraturgren och sålunda närmast är författad i uppbyggligt syfte, och att således många sådana underrättelser, som närmast skulle intressera oss från historisk synpunkt, för de samtida läsarne endast kunde haft underordnad betydelse och därför blifvit utelämnade. Allting grupperar sig om den fromme och hj’ältemodige aposteln, hvars bild det gäller att framhålla för hans närmaste vänners och beundrares minne och att fira såsom grundläggaren af den nya kyrkan bland [?] normannerna, liksom Ansgarius själf åtminstone till en del författat biografien öfver sin föregångare, friseras och saxarnas apostel St. Willehad. Det är Ansgarii öden som skildras, men ännu mer hans sj’älslif, sådant det utvecklade sig under hans arbete och pröfningar. En utförlig [?] skildring af de hedniska svenskarnas lif och seder får man derför icke vänta sig. Allra minst under missionens första skede kunde en af dess kämpar hafva tillräckligt objektivt intresse för hedendomens företeelser, hvilka han måste betrakta såsom djäfvulens styggelser och vidröra med så lätt hand som möjligt. Icke ens för de geografiska förhållandena m.m. dyl. har förf. hyst något intresse eller anser sig åtminstone i denna biografi icke däråt kunna ägna någon synnerlig uppmärksamhet. Så t. ex. omnämner han blott i några få rader Ansgars resa till Sverige, i det han hänvisar till muntliga meddelanden af hans följeslagare Witmar. Ingenting nämnes om utgångspunkten för sjöfärden, icke ens namnet på den ort, där Ansgar öfverfölls af vikingar och tvangs att efter förlusten af sina böcker och kejserliga gåfvor till konung Björn rädda sig i land. Sedan heter det blott, att han måste fara till fots en mycket lång väg och stundom i båt öfver mellanliggande haf {interjacentia maria') till Birka. Icke heller förekommer några bestämda kronologiska data. För att fixera dessa, måste man hålla sig till de sparsamt förekommande anknytningspunkterna med samtida tilldragelser, som äro kända från annat håll. Också råder bland forskarne någon ovisshet om rätta årtalen för Ansgars första och ännu mer andra resa till Sverige (829 el. 830 och 850-talet). De faktiska uppgifter, som gifvas, afse blott att bilda den smala ramen omkring Ansgars apostlabild. Men man måste göra författaren den rättvisan, att Ansgars på samma gång milda och kraftfulla personlighet i hans skildring framträder mera individuellt utpräglad än de vanliga schematiska helgonfigurerna och med drag, som bära prägel af både
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=