126 del i det av en kejsar Leo, sannolikt Leo III Isaurius (717—741), i ett taktiskt arbete omtalade »tältlaget» (xovTonPéQviov) och därvid framför allt stött sig på Leos uttalande, att »tältlagen må utgöras av fem och mången gång även av tio man, med andra ord på dekarkien antingen ett tältlag eller också två»d® Såsom hälften av en dekarki (ÖExapxictj 3.v Leo även kallad dxia)^® skulle alltså tältlaget vara identiskt med den nordiska ’hälfningen’. Men Leo säger ju uttryckligen, att på en dekarki kan gå antingen ett e 11 er två tältlag, och i den byzantinska taktiken har ej uppvisats något spår av att tältlagen regelbundet uppfattats, än mindre betecknats som hälften av en annan avdelning. Än mera betänkligt är det, att Leo på ett annat ställe yttrar att tältlagen kunna bestå av fem eller tio man eller av fyra eller åtta eller sexton, alltefter lämplighet vid olika tillfällen.Förhållandet mellan kontuberniet och dekarkien har tydligen varit alltför obestämt för att någon sannolikhet för »hälfningens» sammanhang med det förra skulle kunna anses i minsta mån förebragt. Härtill kommer, att den senromerske militärförfattaren VegeTius, som torde kunna förmodas höra till Leos källor förklarar ett contuherniumutgöras av tio soldater.^® Brate, Pireus-lejonets runinskrift (Antikvar. Tidskr. f. Sverige, 20: 3), s. 46 ff. Enligt en äldre åsikt, som Brate följer, skall den under beteckningen Leonis Imperatoris Tactica kända skriften vara författad av Leo VI Philosophus (886—911); se emellertid Krumbacher, Gesch. d. byzantin. Litt.^, s. 636 f. Leonis Imp. Tactica, 4:2 (ed. R. Väri, 1, p. 50): AiaipeloOco xoLvuv o .täq v.to aé argarog eig TdYirara ijYouv xd XeYopeva pdv6a öidcpoga v.al txi xutoöiaiQeiaflco eig öexagxl“?> xal xaxaaxr|adxwoav sig xd ^EYopeva xonvxovPégvia. xauxa öe Yivéaöwoav •/.al d.xö névxE noltl.dy.ig '/.al dmo öéxa dvögcöv iiYOWv xaxd btY.aQyS-O-v ij ev y.ovvxou(3égviv r) ÖTJO. A.a., 4:6 (p. 53 sq.): — — — ol öé^/.agxoi qYOUV ol .tqwxoi xcöv u‘/.id)v, . . . A.a., 4:40 (p. 65): Td^eig öe xal xd xouvToupégvia ij xard jtévxe, wg Eigrixai, ij öÉxa dvögag i) xaxd xÉöoagag q åxxtb t) Öexqé^, (bg dv Y^-^vwc/.rig xö xaxd xaigov xgfiai]|xov, iva xfj ouvqÖEla ÖEapouixEvoi xal iL)n:Eg d?.Xf|)t(ov ev xaig pdxaig dYCOvigöjXEVoi XgTiaipcbxEgoi Jtgög dvöglav Y^vtovrai. — Brate översätter här: »Och avdelningarna och tältlagen må innehålla antingen fem man» o.s.v. Det är ju emellertid tydligt, att xd^Eig är 2. pers. sing. fut. ind. av xdxxto, ’ordna’, ’uppställa’, icke ett substantiv i ack. plur. — En särskild överensstämmelse mellan den byzantinska taktiken och »hälfningen» i Pireus-lejonets inskrift vill Brate påvisa genom att sammanställa sin läsning och tolkning hilfniks milum, ’midt ibland hälfningen’, med Tact. 4: 14 (p. 57): AExdgxilS öé éoxiv o xcöv öÉ'xa Jtgcöxog, toojtEg xal .xEvxdgxrig d xcöv ;tévTE, öaxig */.ai HÉoog loxaxat xijg dxlag. (När Brate här läser xfjg d xaxlag och även i sin översättning talar om »akakien», beror detta på en oriktig läsart i den av honom använda editionen av taktiken, J. Meursius’: Lugd. Bat. 1612, p. 36.) Vad den antagna likheten beträffar, bör emellertid observeras att läsningen milum, såsom av Brates egen framställning synes, är mycket osäker och, såsom han likaledes själv påpekar, behäftad med en språklig svårighet, i det prep. mallumeljes »styr. gen. plur. eller två gen.» Fl. Vegetii Renati De re militari libri quinque, 2: 13 (ed. N. Schwebelius [1767], p. 56 sq.: Rusus ipsae centuriae in contubernia diuisae sunt: vt decem militibus
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=